Read Den Heliga Skrift Job 37 Bible Online

Job 37 - Den Heliga Skrift bible

Job 37

¹Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

²Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

³Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

⁴Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

⁵Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

⁶Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

⁷Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

⁸Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

⁹Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

¹⁰med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

¹¹Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

¹²De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

¹³Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

¹⁴Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

¹⁵Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

¹⁶Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

¹⁷Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

¹⁸Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

¹⁹Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

²⁰Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

²¹Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

²²I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

²³den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

²⁴Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.