Read Den Heliga Skrift Job 39 Bible Online

Job 39 - Den Heliga Skrift bible

Job 39

¹Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

²när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

³Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

⁴Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

⁵Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

⁶De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

⁷Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

⁸Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

⁹Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

¹⁰Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

¹¹Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

¹²Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

¹³Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

¹⁴Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

¹⁵Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

¹⁶Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

¹⁷Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

¹⁸Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

¹⁹Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

²⁰Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

²¹Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

²²Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

²³Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

²⁴Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

²⁵Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

²⁶Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

²⁷Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

²⁸För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

²⁹Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

³⁰Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

³¹På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

³²Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

³³Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

³⁴Så svarade nu HERREN Job och sade:

³⁵Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

³⁶Job svarade HERREN och sade:

³⁷Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

³⁸En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.