Read Den Heliga Skrift Psaltaren 78 Bible Online

Psaltaren 78 - Den Heliga Skrift bible

Psaltaren 78

¹En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.

²Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.

³Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,

⁴det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.

⁵Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.

⁶Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.

⁷Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.

⁸Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.

⁹Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.

¹⁰De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.

¹¹De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.

¹²Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.

¹³Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.

¹⁴Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.

¹⁵Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.

¹⁶Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.

¹⁷Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.

¹⁸De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.

¹⁹Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?

²⁰Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»

²¹Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,

²²eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.

²³Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;

²⁴han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.

²⁵Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.

²⁶Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.

²⁷Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;

²⁸han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.

²⁹Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.

³⁰Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,

³¹då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.

³²Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.

³³Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.

³⁴När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.

³⁵De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;

³⁶och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.

³⁷Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.

³⁸Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.

³⁹Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.

⁴⁰Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!

⁴¹Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.

⁴²De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,

⁴³då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.

⁴⁴Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;

⁴⁵han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.

⁴⁶Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;

⁴⁷han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;

⁴⁸han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.

⁴⁹Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.

⁵⁰Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.

⁵¹Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.

⁵²Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.

⁵³Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.

⁵⁴Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.

⁵⁵Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.

⁵⁶Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;

⁵⁷de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.

⁵⁸De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.

⁵⁹Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.

⁶⁰Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;

⁶¹han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.

⁶²Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.

⁶³Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.

⁶⁴Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.

⁶⁵Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.

⁶⁶Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.

⁶⁷Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.

⁶⁸Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.

⁶⁹Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.

⁷⁰Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.

⁷¹Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.

⁷²Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.