Read Den Heliga Skrift Lukas 24 Bible Online

Lukas 24 - Den Heliga Skrift bible

Lukas 24

¹Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.

²Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.

³Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.

⁴När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.

⁵Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda?

⁶Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:

⁷'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'

⁸Då kommo de ihåg hans ord.

⁹Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. --

¹⁰Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.

¹¹Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.

¹²Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.

¹³Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.

¹⁴Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.

¹⁵Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.

¹⁶Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.

¹⁷Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut.

¹⁸Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?»

¹⁹Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:

²⁰huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.

²¹Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.

²²Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven

²³och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.

²⁴Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.»

²⁵Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!

²⁶Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?»

²⁷Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.

²⁸När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.

²⁹Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.

³⁰Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.

³¹Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.

³²Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?»

³³Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.

³⁴Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.»

³⁵Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.

³⁶Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder.

³⁷Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.

³⁸Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?

³⁹Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.»

⁴⁰Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.

⁴¹Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?»

⁴²Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;

⁴³och han tog det och åt därav i deras åsyn.

⁴⁴Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.»

⁴⁵Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.

⁴⁶Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,

⁴⁷och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.

⁴⁸I kunnen vittna härom.

⁴⁹Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.»

⁵⁰Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.

⁵¹Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.

⁵²Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.

⁵³Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.