Read Den Heliga Skrift Johannes 5 Bible Online

Johannes 5 - Den Heliga Skrift bible

Johannes 5

¹Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus for upp till Jerusalem.

²Vid Fårporten i Jerusalem ligger en damm, på hebreiska kallad Betesda, och invid den finnas fem pelargångar.

³I dessa lågo många sjuka, blinda, halta, förtvinade.

⁵Där fanns nu en man som hade varit sjuk i trettioåtta år.

⁶Då Jesus fick se denne, där han låg, och fick veta att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: »Vill du bliva frisk?»

⁷Den sjuke svarade honom: »Herre, jag har ingen som hjälper mig ned i dammen, när vattnet har kommit i rörelse; och så stiger en annan ditned före mig, medan jag ännu är på väg.»

⁸Jesus sade till honom: »Stå upp, tag din säng och gå.»

⁹Och strax blev mannen frisk och tog sin säng och gick. Men det var sabbat den dagen.

¹⁰Därför sade judarna till mannen som hade blivit botad: »Det är sabbat; det är icke lovligt för dig att bära sängen.»

¹¹Men han svarade dem: »Den som gjorde mig frisk, han sade till mig: 'Tag din säng och gå.'»

¹²Då frågade de honom: »Vem var den mannen som sade till dig att du skulle taga sin säng och gå?»

¹³Men mannen som hade blivit botad visste icke vem det var; ty Jesus hade dragit sig undan, eftersom mycket folk var där på platsen. --

¹⁴Sedan träffade Jesus honom i helgedomen och sade till honom: »Se, du har blivit frisk; synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.»

¹⁵Mannen gick då bort och omtalade för judarna, att det var Jesus som hade gjort honom frisk.

¹⁶Därför förföljde nu judarna Jesus, eftersom han gjorde sådant på sabbaten.

¹⁷Men han svarade dem: »Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag.»

¹⁸Och därför stodo judarna ännu mer efter att döda honom, eftersom han icke allenast ville göra sabbaten om intet, utan ock kallade Gud sin Fader och gjorde sig själv lik Gud.

¹⁹Då talade Jesus åter och sade till dem: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen.

²⁰Ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör; och större gärningar, än dessa äro, skall han låta honom se, så att I skolen förundra eder.

²¹Ty såsom Fadern uppväcker döda och gör dem levande, så gör ock Sonen levande vilka han vill.

²²Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen,

²³för att alla skola ära Sonen såsom de ära Faderns. Den som icke ärar Sonen, han ärar icke heller Fadern, som har sänt honom.

²⁴Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet.

²⁵Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, jag, den är redan inne, så de döda skola höra Guds Sons röst, och de som höra den skola bliva levande.

²⁶Ty såsom Fadern har liv i sig själv, så har han ock givit åt Sonen att hava liv i sig själv.

²⁷Och han har givit honom makt att hålla dom, eftersom han är Människoson.

²⁸Förundren eder icke över detta. Ty den stund kommer, då alla som äro i gravarna skola höra hans röst

²⁹och gå ut ur dem: de som hava gjort vad gott är skola uppstå till liv, och de som hava gjort vad ont är skola uppstå till dom.

³⁰Jag kan icke göra något av mig själv. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja, som har sänt mig.

³¹Om jag själv vittnar om mig, så gäller icke mitt vittnesbörd.

³²Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.

³³I haven sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen,

³⁴Dock, det är icke av någon människa som jag tager emot vittnesbörd om mig; men jag säger detta, för att I skolen bliva frälsta.

³⁵Han var den brinnande, skinande lampan, och för en liten stund villen I fröjdas i dess ljus.

³⁶Men jag har ett vittnesbörd om mig, som är förmer än Johannes' vittnesbörd: de gärningar som Fadern har givit mig att fullborda, just de gärningar som jag gör, de vittna om mig, att Fadern har sänt mig.

³⁷Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,

³⁸och hans ord haven I icke låtit förbliva i eder. Ty den han har sänt, honom tron I icke.

³⁹I rannsaken skrifterna, därför att I menen eder i dem hava evigt liv; och det är dessa som vittna om mig.

⁴⁰Men I viljen icke komma till mig för att få liv.

⁴¹Jag tager icke emot pris av människor;

⁴²men jag känner eder och vet att I icke haven Guds kärlek i eder.

⁴³Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.

⁴⁴Huru skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från honom som allena är Gud?

⁴⁵Menen icke att det är jag som skall anklaga eder hos Fadern. Den som anklagar eder är Moses, han till vilken I sätten edert hopp.

⁴⁶Trodden I Moses, så skullen I ju tro mig, ty om mig har han skrivit.

⁴⁷Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då kunna tro mina ord?»