Read Svenska 1917 Psaltaren 69 Bible Online

Psaltaren 69 - Svenska 1917 bible

Psaltaren 69

¹För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

²Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

³Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

⁴Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

⁵Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

⁶Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

⁷Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

⁸Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

⁹främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

¹⁰Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

¹¹Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

¹²Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

¹³Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

¹⁴Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

¹⁵Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

¹⁶Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

¹⁷Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

¹⁸Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

¹⁹Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

²⁰Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

²¹Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

²²De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

²³Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

²⁴må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

²⁵Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

²⁶Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

²⁷eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

²⁸Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

²⁹Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

³⁰Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

³¹Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

³²Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

³³När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

³⁴Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

³⁵Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

³⁶Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. [ (Psalms 69:37) Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri. ]