Read Svenska 1917 Matteus 22 Bible Online

Matteus 22 - Svenska 1917 bible

Matteus 22

¹Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

²»Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.

³Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

⁴Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'

⁵Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

⁶Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.

⁷Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.

⁸Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.

⁹Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'

¹⁰Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

¹¹Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

¹²Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

¹³Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

¹⁴Ty många äro kallade, men få utvalda.»

¹⁵Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.

¹⁶Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.

¹⁷Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»

¹⁸Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?

¹⁹Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning.

²⁰Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

²¹De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

²²När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

²³Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom

²⁴och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'

²⁵Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.

²⁶Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

²⁷Sist av alla dog hustrun.

²⁸Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»

²⁹Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.

³⁰Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.

³¹Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:

³²'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»

³³När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

³⁴Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;

³⁵och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:

³⁶»Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»

³⁷Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'

³⁸Detta är det yppersta och förnämsta budet.

³⁹Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'

⁴⁰På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

⁴¹Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem

⁴²och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»

⁴³Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:

⁴⁴'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

⁴⁵Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»

⁴⁶Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.