Read Svenska 1917 Markus 4 Bible Online

Markus 4 - Svenska 1917 bible

Markus 4

¹Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.

²Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

³»Hören! En såningsman gick ut för att så.

⁴Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

⁵Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

⁶men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

⁷Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.

⁸Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

⁹Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

¹⁰När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

¹¹Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

¹²för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

¹³Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --

¹⁴Vad såningsmannen sår är ordet.

¹⁵Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.

¹⁶Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,

¹⁷men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.

¹⁸Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,

¹⁹men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.

²⁰Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

²¹Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

²²Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.

²³Om någon har öron till att höra, så höre han.»

²⁴Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.

²⁵Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

²⁶Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;

²⁷och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

²⁸Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.

²⁹När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

³⁰Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?

³¹Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;

³²men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

³³I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;

³⁴och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

³⁵Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»

³⁶Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

³⁷Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.

³⁸Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»

³⁹När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.

⁴⁰Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»

⁴¹Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»