Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 1 Moseboken 19 Bible Online

1 Moseboken 19 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

1 Moseboken 19

¹Och de två Änglarne kommo om aftonen till Sodom; och Lot satt i Sodom i portenom. Och då han såg dem, stod han upp emot dem, och bugade sig med sitt ansigte neder på jordene.

²Och sade: Si Herre, kommer uti edar tjenares hus, och blifver der öfver nattena; låter två edra fötter, och i morgon stån I bittida upp, och faren edar väg. De sade: Nej, men vi vilje blifva öfver nattena på gatone.

³Då nödgade han dem fast, och de gingo in med honom, och de kommo uti hans hus: Och han gjorde dem en måltid, och bakade dem osyradt bröd, och de åto.

⁴Men förra än de lade sig, kommo de män af stadenom Sodom, och omhvärfde huset, unge och gamle, och allt folket tillhopa.

⁵Och kallade Lot ut, och sade till honom: Hvar äro männerne, som till dig ingångne äro i denna nattene? Låt dem gå här ut till oss, att vi måge känna dem.

⁶Lot gick ut till dem för dörrene, och smällde dörrena igen efter sig.

⁷Och sade: Ack käre bröder, görer icke så illa.

⁸Si, jag hafver två döttrar, de hafva ännu ingen man känt, dem vill jag få ut till eder, och farer med dem som eder täckes; att I ju intet ondt gören dessa männerna; ty derföre äro de ingångne under mitt taks skugga.

⁹Men de sade: Kom hit. Då sade de: Äst du icke allena en främling härinne, och vill nu regera? Nu väl, vi vilje göra dig mera ondt än dem. Och de trängde sig hårdeliga med våld in på mannen Lot, och de lupo till, och ville slå upp dörrena.

¹⁰Men männerne räckte handen ut, och togo Lot in till sig i huset, och smällde dörrena till.

¹¹Och männerna, som för dörrene voro af huset, slogo de med blindhet, både små och stora, så att de icke kunde finna dörrena.

¹²Och männerne sade till Lot: Hafver du ock härinne några mågar, eller söner, eller döttrar? Alla de, som dig tillhöra i stadenom, dem haf här utu detta rummet.

¹³Ty vi skole förgöra detta rummet, derföre, att deras rop är stort för Herranom, och Herren hafver utsändt oss till att förgöra dem.

¹⁴Då gick Lot ut, och talade med sina mågar, som skulle hafva hans döttrar, och sade: Görer redo, och går utu detta rum: förty Herren skall förgöra denna stad. Men dem syntes det vara gabberi.

¹⁵När nu morgonrodnen uppgick, skyndade Änglarne på Lot, att han skulle låta sig lida, och sade: Gör redo, tag dina hustru, och dina två döttrar, som du hafver, att du ock icke förgås uti denna stadsens missgerningom.

¹⁶Som han ännu fördröjde, togo männerne honom vid handena, och hans hustru, och hans två döttrar, efter Herren ville skona dem, och ledde honom ut, och läto honom ut för staden.

¹⁷Och som de hade haft honom ut, sade de: Förvara dina själ, och se icke tillbaka, och statt icke i alla denna ängd; men på berget undsätt dig, att du icke förgås.

¹⁸Då sade Lot till dem: Ack nej, min Herre.

¹⁹Si, efter din tjenare hafver funnit nåd för din ögon, så gör dock dina barmhertighet stora, som du på mig bevist hafver, att du skulle behålla mina själ vid lif: Jag kan icke förvara mig på bergena, mig måtte något ondt vederkomma, att jag blefve död.

²⁰Si, der är en stad icke långt hädan, der jag in fly må, och han är liten, der vill jag förvara mig; är han dock liten, att min själ må der blifva vid lif.

²¹Då sade han till honom: Si, i desse stycke hafver jag ock sett till dig, att jag icke vill omstörta den staden, der du om talade.

²²Låt lida dig, och förvara dig der; ty jag kan intet göra, till dess du kommer der in. Deraf är den staden nämnd Zoar.

²³Och solen var uppgången på jordene, då Lot kom in uti Zoar.

²⁴Då lät Herren regna svafvel och eld ifrå Herranom af himmelen, öfver Sodom och Gomorra.

²⁵Och omstörte de städer i alla den ängden, och alla de, som i städerna bodde, och allt det på landena växt var.

²⁶Och hans hustru såg tillbaka, och vardt en saltstod.

²⁷Men Abraham stod upp om morgonen bittida, på det rummet, der han förr hade ståndet för Herranom;

²⁸Och såg ut emot Sodom och Gomorra, och allt landet i den ängden, och fick se, att der uppgick ett damb af landena, lika som en rök af en ugn.

²⁹Ty då Gud omstörte de städer i den ängdene, tänkte han på Abraham, och frälste Lot utu de städer, som han omstörte, der Lot uti bodde.

³⁰Och Lot for utu Zoar, och blef på bergena med båda sina döttrar; ty han fruktade att blifva i Zoar: Och låg uti ene bergskrefvo, han och båda hans döttrar.

³¹Då sade den äldsta till den yngsta: Vår fader är gammal, och ingen man är mer på jordene, som till oss ingå kan, efter alla verldenes sedvänjo.

³²Kom, låt oss gifva vår fader dricka vin, och läggom oss när honom, att vi mågom behålla säd af vår fader.

³³Och så gåfvo de deras fader dricka vin i den nattene. Och den äldsta gick in, och lade sig när sinom fader; och han vardt intet varse, när hon lade sig, ej heller när hon stod upp.

³⁴Om morgonen sade den äldsta till den yngsta: Si, jag låg i går när min fader, låt oss ock i denna nattene gifva honom dricka vin, att du ock må gå in till honom, och lägga dig när honom, att vi behålle säd af vår fader.

³⁵Och så gåfvo de desslikes i den nattene sin fader dricka vin: Och den yngsta gick ock in, och lade sig när honom; och han vardt det intet varse, när hon lade sig ned, ej heller när hon stod upp.

³⁶Och så vordo de båda Lots döttrar hafvande af sin fader.

³⁷Och den äldsta födde en son, den hon kallade Moab; af honom kommo de Moabiter, allt intill denna dag.

³⁸Och den yngsta födde ock en son, och hon kallade hans namn Ammi barn; af honom kommo Ammons barn, allt intill denna dag.