Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 1 Moseboken 29 Bible Online

1 Moseboken 29 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

1 Moseboken 29

¹Då hof Jacob sin fot upp, och gick in i det land, som öster ut ligger.

²Och såg sig om, och si, der var en brunn på markene; och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarne måste dricka af brunnenom; och låg en stor sten för hålet på brunnenom.

³Och de plägade der församla alla hjordarna, och vältra stenen ifrå brunnshålet, och vattna fåren, och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.

⁴Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hvadan ären I? De svarade: Vi äre af Haran.

⁵Han sade till dem: Kännen I ock Laban Nahors son? De svarade: Vi känne honom väl.

⁶Han sade: Går honom ock väl i hand? De svarade: Honom går väl i hand: Och si, der kommer hans dotter Rachel med fåren.

⁷Han sade: Det är ännu bittida dags, och är icke ännu tid drifva boskapen hem; vattner fåren, och går bort med dem i bet.

⁸De svarade: Vi kunne icke, förra än du alle hjordarne komma tillsamman, och vi vältre stenen ifrå brunnshålet, och vattne så fåren.

⁹Medan han ännu talade med dem, kom Rachel med sins faders får; förty hon vaktade fåren.

¹⁰Då Jacob såg Rachel, Labans sins moderbroders dotter, och Labans sins moderbroders får, gick han till, och vältrade stenen ifrå hålet på brunnenom, och vattnade Labans sins moderbroders får.

¹¹Och kysste Rachel; hof upp sina röst, och gret.

¹²Och kungjorde henne, att han var hennes faderbroders och Rebeckas son. Då lopp hon, och kungjorde det sinom fader.

¹³Då nu Laban hörde om Jacob sin systerson, lopp han emot honom, och tog honom i famn, och kyssten, och hade honom in i sitt hus. Då förtäljde han honom allt, huru tillgått var.

¹⁴Då sade Laban till honom: Nu väl, du äst mitt ben och mitt kött: Och när han nu en månad långt hade varit när honom,

¹⁵Sade Laban till Jacob: Ändock du äst min broder, skulle du fördenskull tjena mig för intet? Säg, hvad skall vara din lön?

¹⁶Och Laban hade två döttrar; den äldsta het Lea, och den yngsta het Rachel.

¹⁷Men Lea var klenögd; Rachel var väl skapad, och hade ett dägeligit ansigte.

¹⁸Till henne fick Jacob kärlek, och sade: Jag vill tjena dig i sju år för Rachel dina yngsta dotter.

¹⁹Laban svarade: Det är bättre jag gifver dig henne, än enom androm; blif när mig.

²⁰Så tjente Jacob i sju år för Rachel; och tyckte honom det vara få dagar, så kär hade han henne.

²¹Och Jacob sade till Laban: Få mig mina hustru; ty nu är tid, att jag kommer i säng med henne.

²²Då böd Laban allt folket der omkring, och gjorde bröllop.

²³Men om aftonen tog han Lea sina dotter, och hade henne in till honom: Och han låg när henne.

²⁴Och Laban fick sine dotter Lea Silpa till ena tjenstepigo.

²⁵Om morgonen, si, då var det Lea: Och han sade till Laban: Hvi hafver du det gjort mig? Hafver jag icke tjent dig för Rachel? Hvi hafver du bedragit mig?

²⁶Laban svarade: Man gör icke så i våro lande, att man gifver ut den yngsta förr än den äldsta.

²⁷Håll dessa veckona ut, så vill jag ock gifva dig denna med, för den tjenst, som du ännu skall tjena mig i androm sju år.

²⁸Jacob gjorde så, och höll de veckona ut; då gaf han honom Rachel sina dotter till hustru.

²⁹Och Laban gaf Rachel sine dotter Bilha till ena tjenstepigo.

³⁰Så låg han ock när Rachel, och hade Rachel kärare än Lea; och tjente honom framdeles i de andra sju åren.

³¹Men då Herren såg, att Lea vardt vanvörd, gjorde han henne fruktsamma, och Rachel ofruktsamma.

³²Och Lea vardt hafvande, och födde en son, den kallade hon Ruben, och sade: Herren hafver sett till min förtryckelse; nu varder min man hafvandes mig kär.

³³Och vardt åter hafvande, och födde en son, och sade: Herren hafver hört, att jag är vanvörd, och hafver desslikes denna gifvit mig; och kallade honom Simeon.

³⁴Åter vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu varder min man åter hållandes sig till mig, ty jag hafver födt honom tre söner; derföre kallade hon honom Levi.

³⁵Fjerde reso vardt hon hafvande, och födde en son, och sade: Nu vill jag tacka Herranom; derföre kallade hon honom Juda, och vände så igen att föda.