Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 1 Moseboken 32 Bible Online

1 Moseboken 32 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

1 Moseboken 32

¹Men Jacob for sin väg, och Guds Änglar mötte honom.

²Och då han såg dem, sade han: Detta äro Guds härar; och kallade det rummet Mahanaim.

³Men Jacob sände båd fram för sig till sin broder Esau in uti Seirs land, i Edoms ängd.

⁴Och befallte dem, och sade: Så säger minom herra Esau: Din tjenare Jacob låter säga dig, jag hafver varit ute när Laban, och hafver allt härtill varit ibland främmande;

⁵Och hafver fä och åsnor, får, tjenare och tjenarinnor; och hafver utsändt, och låtit dig minom herra det bebåda, på det jag måtte finna nåd för din ögon.

⁶Boden kommo igen till Jacob, och sade: Vi kommom till din broder Esau, och han reser emot dig med fyrahundrade män.

⁷Då fruktade Jacob storliga, och var förfärad: Och skifte folket, som var när honom, och får, och fä, och camelar, i två skarar.

⁸Och sade: Om Esau kommer på den ena skaran, och står honom, så må den andre undkomma.

⁹Ytterligare sade Jacob: Gud, mins faders Abrahams Gud, mins faders Isaacs, Herre, du som till mig sagt hafver: Far åter in i ditt land till dina fränder, jag vill göra dig godt;

¹⁰Jag är för ringa till all den barmhertighet och all den trohet, som du med dinom tjenare gjort hafver; förty jag hade icke mer än denna stafven, då jag gick öfver denna Jordanen, och nu är jag till två skarar vorden.

¹¹Hjelp mig utu mins broders hand, utu Esaus hand; ty jag fruktar för honom; att han icke kommer, och står mig både mödrar och barn.

¹²Du hafver sagt: Jag vill göra dig godt, och göra din säd som sanden i hafvet, den så mycken är, att han ej kan räknas.

¹³Och han blef der den nattena, och tog af thy han för handena hade, skänker till sin broder Esau.

¹⁴Tuhundrade getter, tjugu bockar, tuhundrade får, tjugu vädrar;

¹⁵Och tretio däggande camelar med deras föl, fyratio kor, och tio oxar; tjugu åsninnor, med tio föl;

¹⁶Och fick dem under sina tjenares händer, ju hvar hjorden för sig, och sade till dem: Går fram för mig, och låter vara rum emellan den ena hjorden efter den andra.

¹⁷Och böd den första, och sade: När min broder Esau möter dig, och frågar dig: Hvem hörer du till, och hvart vill du, och hvem hörer det till, som du drifver för dig?

¹⁸Skall du säga: Det hörer dinom tjenare Jacob till; han sände sinom herra Esau skänker, och kommer härefter.

¹⁹Så böd han ock den andra, och den tredje, och allom dem som gingo efter hjorden, och sade: Som jag hafver sagt eder, så säger till Esau, när I finnen honom.

²⁰Och säger ju det med: Si, Jacob din tjenare är efter oss. Förty han tänkte, jag vill blidka honom med den skänken, som går för mig; sedan vill jag se honom; kan hända att han undfår mig väl.

²¹Så gingo skänkningarna fram före honom; men han blef den nattena i lägret.

²²Och stod upp om nattena, och tog sina två hustrur, och de två tjensteqvinnorna, och sin ellofva barn, och for till vadet Jabbok:

²³Tog dem och förde dem öfver älfvena, så att det han hade, kom öfver.

²⁴Och han blef på den sidone allena. Då brottades en man med honom till dess morgonrodnen uppgick.

²⁵Och då han såg, att han icke kunde öfvervinna honom, rörde han hans höftes sena, och straxt förtvinade hans höftes sena.

²⁶Och han sade: Låt mig gå, ty morgonrodnen går upp; men han svarade: Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig.

²⁷Han sade: Huru heter du? Han svarade: Jacob.

²⁸Han sade: Du skall icke mer heta Jacob, utan Israel. Förty du hafver med Gud och menniskor kämpat, och hafver fått öfverhandena.

²⁹Och Jacob frågade honom, och sade: Huru heter du? Men han sade: Hvi frågar du, huru jag heter? Och han välsignade honom der sammastädes.

³⁰Och Jacob kallade det rummet Pnuel; ty jag hafver sett Gud under ansigtet, och min själ är frälst vorden.

³¹Och som han kom fram om Pnuel, gick honom solen upp, och han haltade i sine höft.

³²Fördenskull äta Israels barn inga höftsene ännu i dag, derföre, att Jacobs höftsena rörd vardt.