Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 2 Samuelsboken 13 Bible Online

2 Samuelsboken 13 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

2 Samuelsboken 13

¹Och det begaf sig derefter, att Absalom, Davids son, hade en dägelig syster, den het Thamar. Och Amnon, Davids son, fick henne kär.

²Och Amnon ställde sig såsom han var sjuk för Thamars sin systers skull; ty hon var en jungfru; och Amnon syntes icke lätt vara att göra henne något.

³Men Amnon hade en vän, han het Jonadab, Simea son, Davids broders; och den samme Jonadab var en ganska snäll man.

⁴Han sade till honom: Hvi varder du så mager, du Konungens son, dag frå dag? Må du icke säga mig det? Då sade Amnon till honom: Jag hafver Thamar, mins broders Absaloms syster, kär.

⁵Jonadab sade till honom: Lägg dig på dina säng, och gör dig krank. När då din fader kommer till att besöka dig, så säg till honom: Käre, lät mina syster Thamar komma, att hon gifver mig äta, och reder mat för mig, så att jag ser det, och äter utu hennes hand.

⁶Så lade Amnon sig, och gjorde sig krank. Då nu Konungen kom till att se honom, sade Amnon till Konungen: Käre, låt mina syster Thamar komma, att hon reder för mig ett mos eller tu, och jag må äta af hennes hand.

⁷Då sände David efter Thamar i huset, och lät säga henne: Gack i dins broders Amnons hus, och red honom något mat.

⁸Thamar gick åstad till sins broders Amnons hus, och han låg på sängene; och hon tog en deg, och knådade, och söd det för hans ögon, och kokade honom ett mos;

⁹Och hon tog den rätten, och gaf upp för honom; men han ville icke ätat. Och Amnon sade: Låt alla gå ut ifrå mig; och alle gingo ut.

¹⁰Då sade Amnon till Thamar: Bär maten in i kammaren, att jag må äta af dine hand. Så tog Thamar moset, som hon gjort hade, och bar det till Amnon sin broder i kammaren.

¹¹Och som hon hade burit honom moset in, att han skulle äta, fick han henne fatt, och sade till henne: Hit, min syster, och ligg när mig.

¹²Men hon sade till honom: Icke så, min broder; förkränk mig icke; ty så plägar man icke göra i Israel. Gör icke en sådana galenskap.

¹³Hvar skulle jag blifva för mina blygds skull? Och du vorde såsom en dåre i Israel. Tala heldre med Konungenom; han nekar mig dig icke.

¹⁴Men han ville icke höra henne; utan vardt henne öfvermägtig, och förnedrade henne, och låg när henne.

¹⁵Och han fick ett stort hat till henne, så att hatet vardt större än tillförene kärleken var. Och Amnon sade till henne: Statt upp, och gack.

¹⁶Men hon sade: Detta onda är större, än det andra, som du hafver gjort på mig, att du drifver mig ut. Men han hörde hennes röst intet;

¹⁷Utan kallade sin dräng, som hans tjenare var, och sade: Drif denna ut ifrå mig, och stäng igen dörrena efter henne,

¹⁸Och hon hade en brokot kjortel uppå; ty sådana kjortlar drogo Konungens döttrar, så länge de voro jungfrur. Och då hans tjenare hade drifvit henne ut, och stängt dörrena igen efter henne,

¹⁹Kastade Thamar asko på sitt hufvud, och ref den brokota kjortelen sönder, som hon uppå hade, och lade sina hand på hufvudet, och gick, och ropade.

²⁰Och hennes broder Absalom sade till henne: Hafver din broder Amnon varit när dig? Nu, min syster, tig stilla; det är din broder, och lägg det ärendet icke så på hjertat. Så blef Thamar ensam i Absaloms sins broders hus.

²¹Och då Konung David allt detta hörde, tog han det ganska illa vid sig.

²²Men Absalom talade intet vid Amnon, hvarken ondt eller godt; dock hatade Absalom Amnon, derföre att han hans syster Thamar förkränkt hade.

²³Efter tu år lät Absalom klippa sin får i BaalHazor, som ligger under Ephraim; och Absalom böd all Konungens barn;

²⁴Och kom till Konungen, och sade: Si, din tjenare hafver fåraklippare. Jag beder att Konungen, samt med sina tjenare, ville gå med sinom tjenare.

²⁵Men Konungen sade till Absalom: Icke så, min son; låt oss icke alla gå, att vi icke göra dig tunga; och då han föll hårdt efter honom, ville han dock icke gå, utan välsignade honom.

²⁶Absalom sade: Skall icke då min broder Amnon gå med oss? Konungen sade till honom: Hvi skulle han gå med dig?

²⁷Då nödgade Absalom honom, så att han lät Amnon och all Konungens barn gå med honom.

²⁸Och Absalom böd sina tjenare, och sade: Tager vara uppå, när Amnon varder glad af vinet, och jag säger till eder: Slår Amnon; och dräper honom, att I intet frukten eder, ty jag hafver det befallt eder; varer tröste och frimodige dertill.

²⁹Alltså gjorde Absaloms tjenare Amnon, såsom Absalom dem budit hade. Då stodo all Konungens barn upp, och hvar och en satte sig på sin mula, och flydde.

³⁰Och medan de ännu voro på vägenom, kom rykte för David, att Absalom hade slagit all Konungens barn, så att icke en var öfverblifven af dem.

³¹Då stod Konungen upp, och ref sin kläder sönder, och lade sig neder på jordena; och alle hans tjenare, som stodo omkring honom, refvo sin kläder sönder.

³²Då svarade Jonadab, Simea son, Davids broders, och sade: Min herre tänke icke att alle drängerne, Konungens barn, äro döde; utan Amnon är allena död; ty Absalom hafver detta haft inne med sig, ifrå den dagen han förkränkte hans syster Thamar.

³³Så tage icke nu min herre Konungen sådant till hjertat, att all Konungens barn äro döde; utan Amnon är allena död.

³⁴Men Absalom flydde; och drängen på vaktene lyfte upp sin ögon, och såg ut; och si, en stor hop folk kom på vägenom, hvar efter den andra, utmed bergssidon.

³⁵Då sade Jonadab till Konungen: Si, Konungens barn komma; såsom din tjenare sagt hafver, så är det tillgånget.

³⁶Och då han uttalat hade, si, då kommo Konungens barn, och upphofvo sina röst, och greto. Konungen och alle hans tjenare greto ock ganska fast.

³⁷Men Absalom flydde, och drog till Thalmai, Ammihuds son, Konungen i Gesur. Men han jämrade sig öfver sin son alla dagar.

³⁸Men då Absalom flydd var, och drog till Gesur, var han der i tre år.

³⁹Och Konung David öfvergaf att draga ut emot Absalom; ty han var hugsvalad öfver Amnon, att han död var.