Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 1 Kungaboken 18 Bible Online

1 Kungaboken 18 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

1 Kungaboken 18

¹Efter en lång tid kom Herrans ord till Elia, i tredje årena, och sade: Gack bort, och te dig för Achab, att jag må låta regna på jordena.

²Och Elia gick åstad, och tedde sig för Achab; men en ganska hård tid var i Samarien.

³Och Achab kallade Obadja sin hofmästare. Och Obadja fruktade Herran storliga;

⁴Förty då Isebel utrotade Herrans Propheter, tog Obadja hundrade Propheter, och gömde dem i kulor, femtio här, och femtio der; och försörjde dem med bröd och vatten.

⁵Så sade nu Achab till Obadja: Drag igenom landet till alla vattubrunnar och bäcker, att vi måtte finna gräs, och behålla hästar och mular, så att boskapen icke all förgås.

⁶Och de delade sig i landet, så att de drogo det igenom. Achab drog allena på en väg, och Obadja desslikes allena på den andra vägen.

⁷Då nu Obadja var på vägenom, si, då mötte honom Elia. Och som han kände honom, föll han uppå sitt anlete, och sade: Äst du icke min herre Elia?

⁸Han sade: Ja; gack och säg dinom herra: Si, Elia är här.

⁹Han sade: Hvad hafver jag syndat, att du vill gifva din tjenare i Achabs händer, att han skall dräpa mig?

¹⁰Så sant som Herren din Gud lefver, det är intet folk eller Konungarike, dit min herre icke sändt hafver till att söka dig, och när de hafva sagt: Han är icke här, hafver han tagit en ed af det riket och folket, att man icke hade funnit dig.

¹¹Och du säger nu: Gack och säg dinom herra: Si, Elia är här.

¹²När jag nu ginge ifrå dig, så toge Herrans Ande dig bort, jag vet icke hvart; och jag komme då och underviste det Achab, och funne dig icke, så sloge han mig ihjäl; men jag din tjenare fruktar Herran af minom ungdom.

¹³Är minom herra icke undervist, hvad jag gjort hafver, då Isebel drap Herrans Propheter? att jag gömde hundrade Herrans Propheter, femtio här, och femtio der, uti kulor; och försörjde dem med bröd och vatten?

¹⁴Och nu säger du: Gack bort, och säg dinom herra: Elia är här; att han må dräpa mig.

¹⁵Elia sade: Så sant som Herren Zebaoth lefver, för hvilkom jag står, i dag skall jag te mig för honom.

¹⁶Då gick Obadja emot Achab, och sade honom detta. Och Achab gick emot Elia.

¹⁷Och då Achab såg Elia, sade Achab till honom: Äst du den som förvillar Israel?

¹⁸Han sade: Jag förvillar icke Israel, utan du och dins faders hus, dermed att I Herrans bud öfvergifvit hafven, och vandren efter Baalim.

¹⁹Nu väl, så sänd nu bort, och församla mig hela Israel på Carmels berg; och fyrahundrad och femtio Baals Propheter, och de fyrahundrad lundarnas Propheter, som äta vid Isebels bord.

²⁰Alltså sände Achab bort ibland all Israels barn, och församlade Propheterna på Carmels berg.

²¹Då gick Elia fram för allt folket, och sade: Huru länge halten I på båda sidor? Är Herren Gud, så vandrer efter honom; men är Baal det, så vandrer efter honom. Och folket svarade honom intet.

²²Då sade Elia till folket: Jag allena är qvar blifven, en Herrans Prophet; men Baals Propheter äro fyrahundrade och femtio män,

²³Så får oss nu två stutar, och låter dem utvälja en stuten och stycka honom, och lägga honom på ved; men låte ingen eld komma dertill; så vill jag taga den andra stuten, och lägga honom på ved, och ej heller låta der någon eld till.

²⁴Så åkaller I edars guds namn, och jag vill åkalla Herrans Namn; hvilken Gud, som nu svarar med elden, han vare Gud. Och hela folket svarade och sade: Det är rätt.

²⁵Och Elia sade till Baals Propheter: Utväljer eder en stuten, och görer I först; förty I ären månge; och åkaller edars guds namn, och låter ingen eld dertill.

²⁶Och de togo stuten, som han fick dem, och redde till, och åkallade Baals namn, ifrå morgonen allt intill middag, och sade: Baal, hör oss. Men der var ingen röst eller svar. Och de sprungo om altaret, såsom deras seder var.

²⁷Då nu middag var, bespottade dem Elia, och sade: Roper högt; ty han är en gud; han begrundar, eller hafver något beställa, eller är ute på markene, eller sofver tilläfventyrs, att han måtte vaka upp.

²⁸Och de ropade högt, och riste sig med knifvar, och med prener, efter deras sed, så att blodet gick der ut efter.

²⁹Då nu middagen förgången var, propheterade de, intilldess man skulle göra spisoffer; och der var dock ingen röst, eller svar, eller tillhörare.

³⁰Då sade Elia till allt folket: Kommer hit till mig. Och då allt folket gick fram till honom, botade han Herrans altare, som nederslaget var;

³¹Och tog tolf stenar, efter talet på Jacobs barnas slägter, till hvilken Herrans ord talade, och sade: Du skall heta Israel;

³²Och byggde af de stenar ett altare i Herrans Namn, och gjorde ena graf kringom altaret, tu kornmått vid;

³³Och redde till veden, och styckade stuten, och lade honom på veden;

³⁴Och sade: Hemter fyra sår fulla med vatten, och gjuter det på bränneoffret och uppå veden; och sade: Görer det än en tid. Och de gjorde det än en tid. Och han sade: Görer det än tredje reson. Och de gjorde det i tredje reson.

³⁵Och vattnet lopp om altaret, och grafven vardt också full med vatten.

³⁶Och som tid var till att offra spisoffer, gick Propheten Elia fram, och sade: Herre, Abrahams Gud, Isaacs, och Israels, låt i denna dag kunnigt varda, att du äst Gud i Israel, och jag din tjenare, och att jag allt detta efter ditt ord gjort hafver.

³⁷Hör mig, Herre, hör mig, att detta folket må veta att du, Herre, äst Gud; att du sedan må omvända deras hjerta.

³⁸Då föll Herrans eld neder, och uppbrände bränneoffret, veden, stenar och jord, och uppslekte vattnet i grafvene.

³⁹Då allt folket såg det; föll det på sitt ansigte, och sade: Herren är Gud, Herren är Gud.

⁴⁰Men Elia sade till dem: Tager fatt på Baals Propheter, att icke en af dem undslipper. Och de togo fatt på dem; och Elia förde dem neder till den bäcken Kison, och drap dem der.

⁴¹Och Elia sade till Achab: Drag upp, ät och drick; förty det dånar, såsom det ville komma ett stort regn.

⁴²Och då Achab drog upp till att äta och dricka, gick Elia upp på kullen af Carmel, och böjde sig neder till jordena, och satte sitt hufvud emellan sin knä;

⁴³Och talade till sin dräng: Gack ditupp, och se ut till hafvet. Han gick upp, och såg ut, och sade: Der är intet. Han sade: Gack åter ditupp sju resor.

⁴⁴Och i sjunde resone sade han: Si, der går ett litet moln upp utu hafvet såsom en mans hand. Han sade: Gack upp, och säg Achab: Spänn före din vagn, och far ned, att regnet icke hinner dig.

⁴⁵Och förr än man såg till, vardt himmelen svart af moln och väder; och ett stort regn kom. Men Achab for, och kom till Jisreel.

⁴⁶Och Herrans hand kom öfver Elia, och han gjordade sina länder, och lopp för Achab, tilldess han kom till Jisreel.