Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 2 Kungaboken 4 Bible Online

2 Kungaboken 4 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

2 Kungaboken 4

¹Och en qvinna utaf de Propheters söners hustrur ropade till Elisa, och sade: Din tjenare, min man, är död blefven; så vetst du, att han din tjenare fruktade Herran; nu kommer den han skyldig var, och vill taga båda mina söner till trälar.

²Elisa sade till henne: Hvad skall jag göra dig? Säg mig, hvad hafver du i huset? Hon sade: Din tjenarinna hafver intet i huset, utan ena kruko med oljo.

³Han sade: Gack bort, och beds af alla dina grannhustrur tom käril, väl mång;

⁴Och gack in, och slut dörrena igen efter dig, med dina söner, och gjut i all kärilen; och när du hafver fyllt dem, så tag bort dem.

⁵Hon gick bort, och slöt dörrena igen efter sig, samt med sina söner; de båro kärilen fram till henne, och hon göt uti.

⁶Och då kärilen voro full, sade hon till sin son: Hemta mig ännu ett kärile. Han sade till henne: Här är intet kärile mer. Så stadnade oljan.

⁷Och hon gick bort, och sade det Guds mannenom. Han sade: Gack bort, sälj oljona, och betala dem du skyldig äst; men du och dine söner, lefver utaf det andra, som öfver är.

⁸Och det begaf sig på en tid, att Elisa gick till Sunem. Der var en rik qvinna, och hon höll honom uppe, så att han fick sig der mat. Och som han ofta färdades derigenom, gick han ju in till henne, och åt när henne.

⁹Och hon sade till sin man: Si, jag förmärker, att denne Guds mannen är helig, som alltid går här fram.

¹⁰Låt oss göra en liten brädesal, och sätta derin en säng, bord, stol, och ljusastaka; på det att, när han till oss kommer, må han der blifva.

¹¹Så hände det sig på en tid, att han kom ditin, och lade sig i salen, och sof derinne;

¹²Och sade till sin tjenare Gehasi: Kalla den Sunamitiskona. Och då han hade kallat henne, gick hon fram för honom.

¹³Han sade till honom; Säg henne: Si, du hafver gjort oss alla denna tjenstena; hvad skall jag göra dig? Hafver du något värf till Konungen, eller till härhöfvitsmannen? Hon sade: Jag bor ibland mitt folk.

¹⁴Han sade: Hvad skall man då göra henne? Gehasi sade: Ack! hon hafver ingen son, och hennes man är gammal.

¹⁵Han sade: Kalla henne. Och då han hade kallat henne, kom hon i dörrena.

¹⁶Och han sade: På denna tiden, när frukten kan lefva, skall du hafva en son i famnen. Hon sade: Ack! nej, min Herre, du Guds man, ljug icke för dine tjenarinno.

¹⁷Och qvinnan vardt hafvandes, och födde en son, på samma tiden då frukten lefva kunde, såsom Elisa hade sagt henne.

¹⁸Då pilten vardt stor, hände sig, att han gick ut till sin fader, till skördemännerna;

¹⁹Och sade till sin fader: Ack! mitt hufvud, mitt hufvud. Han sade till sin tjenare: Haf honom bort till sina moder.

²⁰Och han tog honom, och hade honom till hans moder. Och hon satte honom i sitt sköte allt intill middagen; då blef han död.

²¹Och hon gick upp, och lade honom på Guds mansens säng, slöt till, och gick ut;

²²Och kallade sin man, och sade: Sänd mig en af tjenarena, och ena åsninno; jag vill till Guds mannen, och komma igen.

²³Han sade: Hvi vill du till honom? Är dock i dag icke nymånad eller Sabbath. Hon sade: Väl.

²⁴Och hon sadlade åsninnona, och sade till tjenaren: Drif uppå, och låt oss icke töfva med ridandet, såsom jag säger dig.

²⁵Alltså drog hon åstad, och kom till Guds mannen på Carmels berg. Som nu Guds mannen såg henne komma, sade han till sin tjenare Gehasi: Si, den Sunamitiskan är der;

²⁶Så löp nu emot henne, och fråga henne, om henne, och hennes man, och son väl går. Hon sade: Väl.

²⁷Men då hon uppkom till Guds mannen på berget, fick hon honom om hans fötter. Och Gehasi gick fram, och ville drifva henne bort; men Guds mannen sade: Låt blifva henne; förty hennes själ är bedröfvad; och Herren hafver mig det fördolt, och icke låtit mig det förstå.

²⁸Hon sade: När hafver jag bedts en son af min herra? Sade jag icke, att du icke skulle bespotta mig?

²⁹Han sade till Gehasi: Begjorda dina länder, och tag min staf i dina hand, och gack åstad; om någor möter dig, så helsa honom intet; och om någor helsar dig, så svara honom intet; och lägg min staf på piltens anlete.

³⁰Men piltens moder sade: Så sant som Herren lefver, och din själ, jag släpper dig icke. Då stod han upp, och följde henne.

³¹Men Gehasi var allaredo gången framför dem, och lade stafven på piltens anlete; men der var hvarken röst eller sinne. Och han gick tillbaka igen emot honom, och bådade honom, och sade: Pilten är icke uppväckt.

³²Och då Elisa kom i huset, si, då låg pilten död på hans säng.

³³Och han gick in, och slöt igen dörrena om sig båda, och bad till Herran;

³⁴Och steg upp, och lade sig öfver pilten, och lade sin mun på piltens mun, och sin ögon på hans ögon, och sina händer på hans händer, och räckte sig så ut öfver honom, så att piltens kropp vardt varm.

³⁵Men han stod åter upp, och gick en gång hit och dit i huset, och steg upp, och räckte sig ut öfver honom. Då prustade pilten sju resor; sedan lät pilten ögonen upp.

³⁶Och han kallade Gehasi, och sade: Kalla Sunamitiskona. Och då han hade kallat henne, kom hon in till honom. Han sade: Tag här din son.

³⁷Då kom hon, och föll till hans fötter, och tillbad på jordena; och tog sin son, och gick ut.

³⁸Då Elisa kom igen till Gilgal, vardt dyr tid i landena, och de Propheters söner bodde för honom. Och han sade till sin tjenare: Sätt fram en stor gryto, och koka ett mos för Propheternas söner.

³⁹Så gick en ut på markena till att hemta krydde; och han fann en kurbitsstjelk, och hemte deraf vildkurbits sitt kläde fullt. Och då han kom, skar han det i grytona till moset; förty de kände det icke.

⁴⁰Och då de gåfvo det upp för männerna till att äta, och de åto af moset, ropade de, och sade: O! Guds man, döden i grytone; ty de kunde icke ätat.

⁴¹Han sade: Hafver hit mjöl; och han kastade det i grytona, och sade: Gif upp för folket, att de måga äta. Så var det intet bittert i grytone.

⁴²Och en man kom ifrå BaalSalisa, och bar Guds mannenom förstlingsbröd, nämliga tjugu bjuggbröd, och ny säd i sin kjortel. Men han sade: Gif det folkena, att de äta.

⁴³Hans tjenare sade: Hvad kan det slå framför hundrade män? Han sade: Gif det folkena, att de måga äta; förty så säger Herren: De skola äta, och skall ändå öfverblifva.

⁴⁴Och han lade det fram för dem, så att de åto; och blef ändå öfver, efter Herrans ord.