Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 2 Krönikeboken 18 Bible Online

2 Krönikeboken 18 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

2 Krönikeboken 18

¹Och Josaphat hade stora rikedomar och härlighet, och befryndade sig med Achab.

²Och efter tu år drog han ned till Achab till Samarien; och Achab lät slagta för honom, och för det folk som när honom var, mycken får och fä; och han kom honom dertill, att han skulle draga med honom upp till Ramoth i Gilead.

³Och Achab, Israels Konung, sade till Josaphat, Juda Konung: Drag med mig till Ramoth i Gilead. Han sade till honom: Jag är såsom du, och mitt folk såsom ditt folk, vi vilje med dig i stridena,

⁴Men Josaphat sade till Israels Konung: Käre, fråga i denna dag Herrans ord.

⁵Och Israels Konung församlade af Propheterna fyrahundrade män, och sade till dem: Skole vi, draga till Ramoth i Gilead i strid, eller skall jag låta det bestå? De sade: Drag upp, Gud varder det gifvandes i Konungens hand.

⁶Men Josaphat sade: Är här icke ännu någor Herrans Prophet, att vi måge fråga af honom?

⁷Israels Konung sade till Josaphat: Här är ännu en man, att vi måge fråga Herran af honom; men jag är vred på honom, förty han spår intet godt öfver mig, utan alltid ondt, nämliga Micha, Jimla son. Josaphat sade: Konungen säge icke så.

⁸Och Israels Konung kallade en sin kamererare, och sade: Hemta med hast hit Micha, Jimla son.

⁹Och Israels Konung och Josaphat, Juda Konung, såto, hvardera på sin stol, beklädde; och de såto på platsen för ingångenom till porten i Samarien, och alle Propheterna spådde för dem.

¹⁰Och Zedekia, Chenaana son, gjorde sig jernhorn, och sade: Detta säger Herren: Härmed skall du stöta de Syrer, tilldess du gör ända med dem.

¹¹Och alle Propheterna spådde detsamma, och sade: Drag upp till Ramoth i Gilead, och var lyckosam; Herren skall gifva det i Konungens hand.

¹²Och bådet, som åstad gånget var till att kalla Micha, talade med honom, och sade: Si, Propheternas tal är endrägteliga godt för Konungenom; käre, låt ock din ord vara såsom ensderas, och tala det godt är.

¹³Micha sade: Så sant som Herren lefver, hvad min Gud sägandes varder, det vill jag tala.

¹⁴Och då han kom till Konungen, sade Konungen till honom: Micha, skole vi draga till Ramoth i Gilead till strid, eller skall jag låta det blifva? Han sade: Drager upp, och eder ske lycka; det skall eder i edra händer gifvet varda.

¹⁵Men Konungen sade till honom: Jag besvär dig ännu en gång, att du säger mig icke annat än sanningen, i Herrans Namn.

¹⁶Då sade han: Jag såg hela Israel förströdd på bergen, såsom får, de ingen herdan hafva. Och Herren sade: Hafva desse ingen herra? Fare hvar och en hem igen med frid.

¹⁷Då sade Israels Konung till Josaphat: Sade icke jag dig, han spår intet godt öfver mig, utan ondt?

¹⁸Men han sade: Derföre hörer Herrans ord: Jag såg Herran sitta på sinom stol, och all den himmelska hären stod vid hans högra sido, och vid hans venstra.

¹⁹Och Herren sade: Ho vill tälja Achab, Israels Konung i det sinnet, att han drager upp, och faller i Ramoth i Gilead? Och då den ene sade så, och den andre så,

²⁰Kom fram en ande, och stod för Herranom, och sade: Jag vill tälja honom i det sinnet. Herren sade till honom: Hvarmed?

²¹Han sade: Jag vill fara ut, och vara en falsk ande uti alla hans Propheters mun. Och han sade: Du skall tälja honom i det sinnet, och uträttat; far åstad, och gör alltså.

²²Nu si, Herren hafver gifvit en falsk anda uti dessa dina Propheters mun, och Herren hafver talat ondt öfver dig.

²³Då trädde fram Zedekia, Chenaana son, och slog Micha vid kindbenet, och sade: Hvilken vägen är Herrans Ande gången ifrå mig, till att tala med dig?

²⁴Micha sade: Si, du skall få set, då du kommer uti innersta kammaren, till att undstinga dig;

²⁵Men Israels Konung sade: Tager Micha, och låter honom blifva när Amon stadsfogdanom, och när Joas, Konungens son;

²⁶Och säger: Så säger Konungen: Lägger denna i fängelse, och spiser honom med bedröfvelsens bröd och vatten, tilldess jag kommer igen med frid.

²⁷Micha sade: Om du kommer igen med frid, så hafver icke Herren talat genom mig. Och han sade: Hörer härtill, allt folk.

²⁸Alltså drog Israels Konung upp, och Josaphat, Juda Konung, till Ramoth i Gilead.

²⁹Och Israels Konung sade till Josaphat: Jag vill förkläda mig, och komma i stridena; men du haf din kläder uppå. Och Israels Konung förklädde sig; och de kommo i stridena.

³⁰Men Konungen i Syrien hade budit sina öfversta resenärar, att de skulle strida emot ingen, antingen liten eller stor, utan emot Israels Konung allena.

³¹Då nu de öfverste resenärerna fingo se Josaphat, tänkte de, det är Israels Konung: och drogo omkring till att strida uppå honom; men Josaphat ropade, och Herren halp honom, och Gud vände dem ifrå honom.

³²Ty då de öfverste resenärerna sågo, att det icke var Israels Konung, vände de sig bort ifrå honom.

³³Men en man bände sin båga hårdt, och sköt Israels Konung emellan magan och lungorna. Då sade han till sin foroman: Vänd dina hand, och för mig utu hären; förty jag är sår.

³⁴Och striden växte till i den dagen. Och Israels Konung stod på sinom vagn emot de Syrer, allt intill aftonen; och blef död, när solen nedergick.