Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 2 Krönikeboken 30 Bible Online

2 Krönikeboken 30 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

2 Krönikeboken 30

¹Och Jehiskia sände ut till hela Israel och Juda, och skref bref till Ephraim och Manasse, att de skulle komma till Herrans hus i Jerusalem, och hålla Passah Herranom Israels Gud.

²Och Konungen höll ett råd med sina öfversta, och med hela menighetene i Jerusalem, till att hålla Passah i dem andra månadenom.

³Förty de kunde icke hålla det på den samma tiden, derföre att Presterna icke nog helgade voro, och folket icke ännu tillhopakommet var till Jerusalem.

⁴Och det täcktes Konungenom väl, och hela menighetene.

⁵Och de beställde, att det så utropadt vardt i hela Israel, ifrå BerSeba allt intill Dan, att de skulle komma och hålla Passah Herranom Israels Gud i Jerusalem; ty de hade i långan tid icke hållit det, såsom det skrifvet står.

⁶Och båden gingo åstad med brefven ifrå Konungens och hans öfverstars hand, igenom hela Israel och Juda, efter Konungens befallning, och sade: I Israels barn, vänder eder om till Herran, Abrahams, Isaacs och Israels Gud, så varder han sig vändandes till de undsluppna, som ännu återlefde äro ifrå Konungens hand i Assur;

⁷Och varer icke såsom edre fäder och bröder, som sig emot Herran deras fäders Gud förtagit hafva; och han gaf dem till en förödelse, såsom I sjelfve sen.

⁸Så varer nu icke halsstyfve, såsom edra fäder; utan räcker Herranom edra hand, och kommer till hans helgedom, den han helgat hafver till evig tid; och tjener Herranom edrom Gud, så vänder sig hans vredes grymhet ifrån eder.

⁹Förty, om I omvänden eder till Herran, så skola edra bröder och barn få barmhertighet för dem som dem fångna hålla, så att de skola komma åter i detta land igen; ty Herren edar Gud är nådelig och barmhertig, och varder icke vändandes sitt ansigte ifrån eder, om I omvänden eder till honom.

¹⁰Och båden gingo ifrå den ena staden till den andra, i Ephraims och Manasse land, och allt intill Sebulon; men de gjorde gabb utaf dem, och bespottade dem.

¹¹Dock någre af Asser, och Manasse, och Sebulon, ödmjukade sig, och kommo till Jerusalem.

¹²Kom också Guds hand i Juda, så att han gaf dem endrägtigt hjerta, till att göra efter Konungens och de öfverstars bud, efter Herrans ord.

¹³Och kom samman i Jerusalem en stor hop folk, till att hålla osyrade bröds högtidena i dem andra månadenom, en mägta stor menighet.

¹⁴Och de stodo upp, och kastade bort de altare, som i Jerusalem voro, och allt rökverk hofvo de bort och kastade uti den bäcken Kidron;

¹⁵Och slagtade Passah på fjortonde dagen af den andra månaden; och Presterna och Leviterna blygdes, och helgade sig, och båro bränneoffer till Herrans hus;

¹⁶Och stodo i deras ordning, såsom det sig borde, efter Mose den Guds mansens lag; och Presterna stänkte blodet af Leviternas hand.

¹⁷Ty der voro månge i menighetene, som sig icke helgat hade; derföre slagtade Leviterna Passah för alla dem som icke rene voro, så att de Herranom helgade vordo.

¹⁸Var ock desslikes mycket folk af Ephraim, Manasse, Isaschar och Sebulon, som icke rene voro; utan åto Passahlambet, icke såsom skrifvet står; ty Jehiskia bad för dem, och sade: Herren, som milder är, varder dem allom nådelig,

¹⁹Som ställa sitt hjerta till att söka Herran Gud, deras fäders Gud, och icke för den helga renselsens skull.

²⁰Och Herren hörde Jehiskia, och helade folket.

²¹Alltså höllo Israels barn, som i Jerusalem funne vordo, osyrade bröds högtidena i sju dagar, med stora fröjd. Och Leviterna och Presterna lofvade Herran hvar dag, med Herrans mägtiga strängaspel.

²²Och Jehiskia talade hjerteliga med alla Leviterna, som ett godt förstånd hade om Herran; och de åto öfver hela högtidena i sju dagar, och offrade, och tackade Herranom deras fäders Gud.

²³Och hela menigheten vardt till råds, att hålla det ännu i andra sju dagar, och höllo också de sju dagarna med glädje.

²⁴Ty Hiskia, Juda Konung, gaf till häfoffer för menighetena tusende stutar, och sjutusend får; men de öfverste gåfvo till häfoffer för menighetene tusende stutar och tiotusend får; alltså helgade sig då månge Presterna.

²⁵Och gladdes hela menigheten Juda, Presterna och Leviterna, och hela menigheten, som af Israel kommen var, och främlingarna, som af Israels land komne voro, och de som i Juda bodde.

²⁶Och var en stor glädje i Jerusalem; ty ifrå Salomos, Davids sons, Israels Konungs tid, hade sådana icke varit i Jerusalem.

²⁷Och Presterna och Leviterna stodo upp, och välsignade folket; och deras röst vardt hörd, och deras bön kom inför hans helga boning i himmelen.