Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 2 Moseboken 32 Bible Online

2 Moseboken 32 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

2 Moseboken 32

¹Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af bergena, församlade de sig emot Aaron, och sade till honom: Upp, och gör oss gudar, de som gå före oss; ty vi vete icke hvad dessom manne Mose vederfaret är, den oss fört hafver utur Egypti land.

²Aaron sade till dem: Rifver de gyldene örnaringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.

³Då ref allt folket deras gyldene örnaringar utu deras öron, och båro dem till Aaron.

⁴Och han tog dem af deras händer, och utkastade det med en grafstickel, och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Desse äro dine gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafva.

⁵Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom, och lät utropa, och säga: I morgon är Herrans högtid.

⁶Och de stodo om morgonen bittida upp, och offrade bränneoffer, och båro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka, och stodo upp till att leka.

⁷Då sade Herren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafver, hafver förderfvat det.

⁸De äro snarliga trädde ifrå de vägar, som jag dem budit hafver. De hafva gjort sig en gjuten kalf; och hafva tillbedit honom, och offrat honom och sagt: Desse äro dina gudar, Israel, som dig hafva fört utur Egypti land.

⁹Och Herren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.

¹⁰Och nu låt mig, att min vrede förgrymmar sig öfver dem, och uppfräter dem, så vill jag göra dig till ett stort folk.

¹¹Men Mose bad allvarliga inför Herran sin Gud, och sade: Ack! Herre, hvi vill din vrede förgrymma sig öfver ditt folk, det du med stora magt och väldiga hand utur Egypti land fört hafver?

¹²Hvi skulle de Egyptier tala, och säga: Han hafver fört dem ut till deras ofärd, på det han skulle dräpa dem i bergomen, och utskrapa dem af jordene? Vänd dig ifrå dine vredes grymhet, och var nådelig öfver dins folks ondsko.

¹³Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hvilkom du vid dig sjelf svorit hafver, och sagt dem: Jag skall föröka edra säd, såsom stjernorna i himlenom; och allt det landet, der jag om talat hafver, vill jag gifva edro säd, och de skola besitta det evinnerliga.

¹⁴Så ångrade då Herren det onda, som han hotade att göra sino folke.

¹⁵Mose vände sig, och steg ned af bergena, och hade två vittnesbördsens taflor i sine hand; de voro skrifna på båda sidor.

¹⁶Och Gud hade sjelf gjort dem, och sjelf skrifvit skriftena deruti.

¹⁷Då nu Josua hörde folkens skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigsskriande är i lägret.

¹⁸Svarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der vinna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qvädedansar.

¹⁹Som han nu kom intill lägret, och fick se kalfven, och dansen, förgrymmade han sig i vrede, och kastade taflorna utu sine hand, och slog dem sönder nedanför bergena;

²⁰Och tog kalfven, som de gjort hade, och brände honom upp i eld, och gjorde honom till pulfver, och strödde det i vatten, och gaf det Israels barnom till att dricka;

²¹Och sade till Aaron: Hvad hafver folket gjort dig, att du hafver kommit dem en så stor synd uppå?

²²Aaron sade: Min herre låte sina vrede icke förgrymma sig; du vetst att detta folket är ondt.

²³De sade till mig: Gör oss gudar, som oss föregå; ty vi vete icke huru denna mannenom Mose går, den oss fört hafver utur Egypti land.

²⁴Jag sade till dem: Den som guld hafver, han rifve det af, och få mig; och jag kastade det i eld, deraf är denne kalfven vorden.

²⁵Då nu Mose såg, att folket var fritt (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja ville, kom han dem på skam),

²⁶Trädde han in i porten åt lägrena, och sade: Kommer hit till mig hvar och en, som Herranom tillhörer. Då församlade sig till honom alle Levi barn.

²⁷Och han sade till dem: Detta säger Herren Israels Gud: Binde hvar och en sitt svärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrå den ena porten till den andra, och dräpe hvar och en sin broder, frända och nästa.

²⁸Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. Och föll i den dagen af folkena vid tretusend män.

²⁹Då sade Mose: Fyller i dag edra händer Herranom, hvar och en på sin son och broder, att i dag må öfver eder välsignelse gifven varda.

³⁰Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafven gjort en stor synd. Nu, jag vill uppstiga till Herran, om jag tilläfventyrs kan försona edra synder.

³¹Som nu Mose åter kom till Herran, sade han: Ack! detta folket hafver gjort en stor synd, och hafva gjort sig gyldene gudar.

³²Nu förlåt dem deras synd; hvar icke, så skrapa mig ock utu dine bok, som du skrifvit hafver.

³³Herren sade till Mose: Huru? Den vill jag utskrapa utu mine bok, som syndar emot mig.

³⁴Så gack nu, och för folket dit, som jag hafver sagt dig; si, min Ängel skall gå före dig. Men på min sökningsdag skall jag söka deras synder öfver dem.

³⁵Alltså plågade Herren folket, derföre att de hade gjort kalfven, hvilken Aaron gjorde.