Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Job 14 Bible Online

Job 14 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Job 14

¹Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

²Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

³Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

⁴Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

⁵Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

⁶Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

⁷Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

⁸Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

⁹Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

¹⁰Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

¹¹Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

¹²Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

¹³Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig.

¹⁴Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

¹⁵Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

¹⁶Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

¹⁷Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

¹⁸Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

¹⁹Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

²⁰Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

²¹Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

²²Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.