Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Job 15 Bible Online

Job 15 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Job 15

¹Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

²Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?

³Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.

⁴Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;

⁵Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.

⁶Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.

⁷Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?

⁸Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?

⁹Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?

¹⁰Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.

¹¹Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.

¹²Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?

¹³Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?

¹⁴Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?

¹⁵Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.

¹⁶Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?

¹⁷Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;

¹⁸Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;

¹⁹Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.

²⁰En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.

²¹Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.

²²Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.

²³När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.

²⁴Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;

²⁵Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.

²⁶Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.

²⁷Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.

²⁸Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.

²⁹Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.

³⁰Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.

³¹Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.

³²Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.

³³Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.

³⁴Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.

³⁵Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.