Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Job 24 Bible Online

Job 24 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Job 24

¹Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?

²De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.

³De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.

⁴De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.

⁵Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.

⁶De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.

⁷De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;

⁸Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.

⁹De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.

¹⁰Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.

¹¹De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.

¹²De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.

¹³Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.

¹⁴I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.

¹⁵Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.

¹⁶I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.

¹⁷Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.

¹⁸Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.

¹⁹Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort.

²⁰De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.

²¹Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;

²²Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.

²³Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.

²⁴De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.

²⁵Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?