Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Job 29 Bible Online

Job 29 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Job 29

¹Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

²Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

³Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

⁴Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

⁵Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

⁶Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

⁷Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

⁸Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

⁹Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

¹⁰Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

¹¹Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

¹²Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

¹³Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

¹⁴Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

¹⁵Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

¹⁶Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

¹⁷Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

¹⁸Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

¹⁹Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

²⁰Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

²¹De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

²²Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

²³De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

²⁴Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

²⁵När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.