Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Job 31 Bible Online

Job 31 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Job 31

¹Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.

²Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?

³Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?

⁴Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?

⁵Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?

⁶Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.

⁷Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,

⁸Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.

⁹Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,

¹⁰Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;

¹¹Ty det är en last och en missgerning för domarena.

¹²Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.

¹³Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?

¹⁴Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?

¹⁵Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?

¹⁶Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?

¹⁷Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?

¹⁸Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.

¹⁹Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?

²⁰Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?

²¹Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,

²²Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.

²³Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.

²⁴Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?

²⁵Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?

²⁶Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?

²⁷Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?

²⁸Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.

²⁹Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?

³⁰Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.

³¹Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.

³²Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.

³³Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?

³⁴Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.

³⁵Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;

³⁶Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.

³⁷Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.

³⁸Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;

³⁹Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;

⁴⁰Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.