Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Job 6 Bible Online

Job 6 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Job 6

¹Job svarade, och sade:

²När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

³Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

⁴Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

⁵Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

⁶Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

⁷Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

⁸O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

⁹Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

¹⁰Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

¹¹Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

¹²Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

¹³Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

¹⁴Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

¹⁵Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

¹⁶Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

¹⁷Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

¹⁸Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

¹⁹De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

²⁰Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

²¹Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

²²Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

²³Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

²⁴Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

²⁵Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

²⁶I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

²⁷I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

²⁸Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

²⁹Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

³⁰Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.