Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Job 9 Bible Online

Job 9 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Job 9

¹Job svarade och sade:

²Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.

³Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.

⁴Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?

⁵Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.

⁶Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.

⁷Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.

⁸Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.

⁹Han gör Karlavagnen (på himmelen) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.

¹⁰Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.

¹¹Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.

¹²Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?

¹³Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.

¹⁴Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?

¹⁵Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.

¹⁶Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.

¹⁷Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.

¹⁸Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.

¹⁹Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?

²⁰Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.

²¹Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.

²²Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.

²³När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.

²⁴Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.

²⁵Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.

²⁶De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.

²⁷När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;

²⁸Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.

²⁹Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?

³⁰Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;

³¹Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.

³²Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.

³³Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.

³⁴Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;

³⁵Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.