Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 104 Bible Online

Psaltaren 104 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 104

¹Lofva Herran, min själ; Herre, min Gud, du äst ganska härlig, du äst dägelig och allstinges väl beprydd.

²Ljus är din klädnad, som du uppå hafver; du utsträcker himmelen såsom ett tapet.

³Du hvälfver honom ofvan med vatten; du far i skyn såsom i en vagn, och går på vädrens vingar;

⁴Du, som gör dina Änglar till väder, och dina tjenare till eldslåga;

⁵Du, som grundar jordena på hennes botten, så att hon blifver i evig tid.

⁶Med djupet betäcker du henne, såsom med ett kläde, och vatten stå öfver bergen.

⁷Men för ditt näpsande fly de; för ditt dundrande fara de bort.

⁸Bergen resa högt upp, och dalarna sätta sig ned i det rum, som du dem skickat hafver.

⁹Du hafver satt ett mål, der komma de intet öfver; och måga icke åter betäcka jordena.

¹⁰Du låter källor uppbrista i dalomen, så att vatten emellan bergen flyta;

¹¹Att all djur på markene måga dricka, och vildåsnarna sin törst släcka.

¹²När dem sitta himmelens foglar, och sjunga på qvistarna.

¹³Du fuktar bergen ofvanefter; du gör landet fullt med frukt, den du förskaffar.

¹⁴Du låter gräs växa för boskapen, och säd menniskomen till nytto; att du skall låta komma bröd utaf jordene;

¹⁵Och att vin skall fröjda menniskones hjerta, och hennes ansigte dägeligit varda af oljo, och bröd styrka menniskones hjerta;

¹⁶Att Herrans trä skola full med must stå; de cedreträ på Libanon, som han planterat hafver.

¹⁷Der hafva foglarna sitt näste, och hägrar bo uppe i furoträn.

¹⁸De höga berg äro de stengetters tillflykt, och stenklyfterna de kunilers.

¹⁹Du gör månan, till att derefter skifta året; solen vet sin nedergång.

²⁰Du gör mörker, att natt varder; då draga sig all vilddjur ut;

²¹De unga lejon, som ryta efter rof, och sin mat söka af Gudi;

²²Men när solen uppgår, draga de bort, och lägga sig uti sina kulor.

²³Så går då menniskan ut till sitt arbete, och till sitt åkerverk intill aftonen.

²⁴Herre, huru äro din verk så stor och mång! Du hafver visliga skickat dem all, och jorden är full af dina ägodelar.

²⁵Hafvet, det så stort och vidt är, der kräla uti, utan tal, både stor och liten djur.

²⁶Der gå skepp; der äro hvalfiskar, som du gjort hafver, att de deruti leka skola.

²⁷Allt vänter efter dig, att du skall gifva dem mat i sin tid.

²⁸Då du gifver dem, så samla de; när du upplåter dina hand, så varda de med god ting mättade.

²⁹Om du fördöljer ditt ansigte, så varda de förskräckte; du tager deras anda bort, så förgås de, och varda åter till stoft igen.

³⁰Du låter ut din anda, så varda de skapade, och du förnyar jordenes ansigte.

³¹Herrans ära är evig; Herren hafver behag till sin verk.

³²Han ser uppå jordena, så bäfvar hon; han kommer vid bergen, så ryka de.

³³Jag vill sjunga Herranom i mina lifsdagar, och lofva min Gud, så länge jag är till.

³⁴Mitt tal behage honom väl; jag gläder mig af Herranom.

³⁵Syndarena hafve en ända på jordene, och de ogudaktige vare icke mer till; lofva, min själ, Herran. Halleluja.