Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 106 Bible Online

Psaltaren 106 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 106

¹Halleluja. Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet.

²Ho kan uttala Herrans dråpeliga gerningar? och prisa all hans lofliga verk?

³Salige äro de som budet hålla, och göra alltid rätt.

⁴Herre, tänk på mig efter den nåd, som du dino folke lofvat hafver; bevisa oss dina hjelp;

⁵Att vi måge se dina utkorades välfärd, och glädja oss att dino folke väl går, och berömma oss med dinom arfvedel.

⁶Vi hafve syndat med våra fäder; vi hafve misshandlat, och hafve ogudaktige varit.

⁷Våre fäder uti Egypten ville icke förstå din under; de tänkte icke på dina stora godhet, och voro ohörige vid hafvet, nämliga röda hafvet.

⁸Men han halp dem för sitt Namns skull, så att han sina magt beviste.

⁹Och han näpste röda hafvet, och det vardt torrt; och förde dem genom djupen, såsom genom ena öken;

¹⁰Och halp dem ifrå deras hand, som dem hatade, och förlossade dem ifrå fiendans hand.

¹¹Och vattnet fördränkte deras fiendar, så att icke en qvar blef.

¹²Då trodde de uppå hans ord, och söngo hans lof.

¹³Men de förgåto snarliga hans gerningar, och bidde intet efter hans råd.

¹⁴Och de fingo lusta i öknene, och försökte Gud uti ödemarkene.

¹⁵Men han gaf dem deras bön, och sände dem nog, tilldess dem vämjade dervid.

¹⁶Och de satte sig upp emot Mose i lägrena; emot Aaron, Herrans heliga.

¹⁷Jorden öppnade sig, och uppsvalg Dathan, och öfvertäckte Abirams rota.

¹⁸Och eld vardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga.

¹⁹De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet;

²⁰Och förvandlade sina äro uti ens oxas liknelse, den gräs äter.

²¹De förgåto Gud sin Frälsare, som så stor ting uti Egypten gjort hade;

²²Vidunder i Hams land, och förskräckeliga gerningar i röda hafvet.

²³Och han sade, att han ville förgöra dem, om Mose hans utkorade den plågan icke förtagit hade, och afvändt hans grymhet, att han icke platt skulle förderfva dem.

²⁴Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke hans ordom;

²⁵Och knorrade i deras hyddom; de lydde intet Herrans röst.

²⁶Och han hof upp sina hand emot dem, att han skulle nederslå dem i öknene;

²⁷Och kasta deras säd ibland Hedningarna, och förströ dem i landen.

²⁸Och de gåfvo sig till BaalPeor, och åto af de döda afgudars offer;

²⁹Och förtörnade honom med sin verk; då kom ock en plåga ibland dem.

³⁰Då trädde Pinehas fram, och förlikte sakena, och plågan vände åter.

³¹Och det vardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrå slägte till slägte, i evig tid.

³²Och de förtörnade honom vid trätovattnet; och de plågade Mose illa.

³³Ty de bedröfvade honom hans hjerta, så att någor ord undföllo honom.

³⁴De förgjorde ock icke de folk, som dock Herren dem budit hade;

³⁵Utan de blandade sig ibland Hedningarna, och lärde deras verk;

³⁶Och tjente deras afgudom; de kommo dem på förargelse.

³⁷Och de offrade sina söner, och sina döttrar djeflom;

³⁸Och utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade Canaans afgudom; så att landet med blodskulder besmittadt vardt;

³⁹Och orenade sig med sinom gerningom, och hor bedrefvo med sin verk.

⁴⁰Då förgrymmade sig Herrans vrede öfver sitt folk, och han fick en styggelse till sitt arf;

⁴¹Och gaf dem uti Hedningars händer; så att öfver dem rådde de som dem hätske voro.

⁴²Och deras fiender plågade dem, och de vordo kufvade under deras händer.

⁴³Han förlossade dem ofta; men de förtörnade honom med sin verk, och vordo få för deras missgerningars skull.

⁴⁴Och han såg till deras nöd, då han deras klagan hörde;

⁴⁵Och tänkte på sitt förbund, som han med dem gjort hade; och det ångrade honom efter hans stora godhet;

⁴⁶Och lät dem komma till barmhertighet, för allom dem som dem fångat hade.

⁴⁷Hjelp oss, Herre vår Gud, och för oss tillhopa ut ifrå Hedningarna; att vi måge tacka ditt helga Namn, och begå ditt lof.

⁴⁸Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån evighet i evighet; och allt folk säga: Amen. Halleluja.