Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 107 Bible Online

Psaltaren 107 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 107

¹Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet:

²Säger I, som af Herranom förlöste ären, de han utu nöd förlöst hafver;

³Och de han utu landen tillsammanhemtat hafver, ifrån östan, ifrå vestan, ifrå nordan, och ifrå hafvet;

⁴De der vilse gingo i öknene, der ingen väg var, och funno ingen stad, der de bo kunde;

⁵Hungroge och törstige, och deras själ försmäktade.

⁶Och de ropade till Herran i deras nöd, och han frälste dem utu deras ångest;

⁷Och förde dem en rättan väg, att de gingo till den stad, der de bo kunde.

⁸De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

⁹Att han mättar den törstiga själen, och fyller den hungroga själen med god ting;

¹⁰De der sitta måste i mörker och dödsens skugga, fångne i tvång och i jern.

¹¹Derföre, att de Guds bud ohörsamme varit hade, och dens Högstas lag försmädat hade;

¹²Derföre måste deras hjerta med olycka plågadt varda; så att de omkull lågo, och ingen halp dem.

¹³Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest;

¹⁴Och förde dem utu mörkret och dödsens skugga, och slet deras band sönder.

¹⁵De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

¹⁶Att han sönderbryter kopparportar, och sönderslår jernbommar.

¹⁷De galne vordo plågade för deras öfverträdelses skull, och för deras synders skull.

¹⁸De vämjade vid all mat, och vordo dödsjuke.

¹⁹Och de ropade till Herran i deras nöd, och han halp dem utu deras ångest.

²⁰Han sände sitt ord, och gjorde dem helbregda, och frälste dem, att de icke blefvo döde.

²¹De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

²²Och offra tacksägelse, och förtälja hans verk med glädje.

²³De som med skepp på hafvet fara, och drifva sin handel till sjös;

²⁴De hafva förnummit Herrans verk, och hans under i hafvet;

²⁵När han sade, att ett stormväder uppkastade sig, som böljorna upplyfte.

²⁶Och de foro upp åt himmelen, och foro neder i afgrunden, att deras själ förtviflade för ångest;

²⁷Så att de raglade och stapplade, såsom en drucken, och visste ingen råd mer.

²⁸Och de ropade till Herran i sine nöd, och han förde dem utu deras ångest;

²⁹Och stillte stormen, att böljorna saktade sig.

³⁰Och de vordo glade, att det stilla vardt; och han förde dem till lands efter deras önska.

³¹De skola tacka Herranom för hans godhet, och för hans under, som han med menniskors barn gör;

³²Och prisa honom i församlingene, och inför de äldsta lofva honom;

³³De, hvilkas bäcker förtorkades, och vattukällor vände igen flyta;

³⁴Så att ett fruktsamt land intet bar, för deras ondskos skull, som deruti bodde.

³⁵Och det som torrt var gjorde han vatturikt, och på torra landena vattukällor;

³⁶Och satte dit de hungroga, att de beredde en stad, der de bo kunde;

³⁷Och så åkrar, och vingårdar plantera måtte, och årliga frukt få.

³⁸Och han dem välsignade, så att de sig svårliga förökade, och dem mycken boskap gaf;

³⁹De der nedertryckte och försvagade voro af de onda, som dem tvungit och trängt hade.

⁴⁰Då föraktelse uppå Förstarna utgjuten var, så att i hela landena stod bistert och ödeliga till.

⁴¹Och han den fattiga beskyddade för uselhet, och hans slägte förmerade, såsom en fårahjord.

⁴²Detta skola de fromme se, och glädja sig; och alla ondsko skall munnen tillstoppad varda.

⁴³Hvilken är vis och behåller detta? Så skola de märka, huru många välgerningar Herren beviser.