Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 18 Bible Online

Psaltaren 18 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 18

¹En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand;

²Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet;

³Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd.

⁴Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst.

⁵Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig.

⁶Helvetes band hafva omfattat mig, och dödsens snaror öfverfallit mig.

⁷När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron.

⁸Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var.

⁹Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf.

¹⁰Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter.

¹¹Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar.

¹²Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var.

¹³Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande.

¹⁴Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande.

¹⁵Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem.

¹⁶Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst.

¹⁷Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten.

¹⁸Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;

¹⁹De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst.

²⁰Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig.

²¹Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet.

²²Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud.

²³Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig.

²⁴Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd.

²⁵Derföre vedergäller mig Herren, efter mina rättfärdighet; efter mina händers renhet för hans ögon.

²⁶Med de heliga äst du helig; och med de fromma, äst du from;

²⁷Och med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.

²⁸Ty du hjelper det elända folket, och de höga ögon förnedrar du.

²⁹Ty du upplyser mina lykto; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust.

³⁰Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk, och med minom Gud öfver muren springa.

³¹Guds vägar äro utan vank; Herrans tal äro genomluttrad; han är en sköld allom dem som trösta uppå honom.

³²Ty ho är en Gud, utan Herren; eller en starker, utan vår Gud?

³³Gud omgjordar mig med kraft, och gör mina vägar utan vank.

³⁴Han gör mina fötter lika som hjortars, och sätter mig på mina höjder.

³⁵Han lärer mina hand strida, och min arm spänna kopparbågan.

³⁶Och du gifver mig dins salighets sköld, och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.

³⁷Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta.

³⁸Jag vill jaga efter mina fiendar, och gripa dem; och intet omvända, tilldess jag hafver nederlagt dem.

³⁹Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter.

⁴⁰Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta.

⁴¹Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra mina hatare.

⁴²De ropa, men der är ingen hjelpare: till Herran, men han svarar dem intet.

⁴³Jag skall sönderstöta dem som stoft för vädret; jag skall bortkasta dem såsom träck på gatomen.

⁴⁴Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket, och gör mig till ett hufvud ibland Hedningarna; ett folk, som jag intet kände, tjenar mig.

⁴⁵Det hörer mig med hörsam öron; men de främmande barn förneka mig.

⁴⁶De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor.

⁴⁷Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och mins salighets Gud varde upphöjd.

⁴⁸Gud, som mig hämnd gifver, och tvingar folken under mig;

⁴⁹Den mig hjelper ifrå mina fiendar, och upphöjer mig ifrå dem, som sätta sig emot mig; du hjelper mig ifrå de vrånga.

⁵⁰Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och lofsjunga dino Namne; Den sinom Konung stor salighet bevisar, och gör sinom smorda godt; David, och hans säd evinnerliga.