Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 22 Bible Online

Psaltaren 22 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 22

¹En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder.

²Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.

³Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.

⁴Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.

⁵Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

⁶Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.

⁷Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.

⁸Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:

⁹Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.

¹⁰Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.

¹¹På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.

¹²Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

¹³Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.

¹⁴De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.

¹⁵Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.

¹⁶Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.

¹⁷Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.

¹⁸Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.

¹⁹De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

²⁰Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

²¹Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.

²²Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

²³Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.

²⁴Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.

²⁵Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.

²⁶Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.

²⁷De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.

²⁸Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.

²⁹Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.

³⁰Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.

³¹Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn. De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.