Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 31 Bible Online

Psaltaren 31 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 31

¹En Psalm Davids, till att föresjunga.

²Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

³Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

⁴Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

⁵Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

⁶Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

⁷Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

⁸Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

⁹Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

¹⁰Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

¹¹Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

¹²Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

¹³Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

¹⁴Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

¹⁵Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

¹⁶Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

¹⁷Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

¹⁸Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete.

¹⁹Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

²⁰Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

²¹Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

²²Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

²³Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

²⁴Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva. Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.