Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 69 Bible Online

Psaltaren 69 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 69

¹En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga.

²Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

³Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

⁴Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

⁵De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

⁶Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

⁷Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

⁸Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

⁹Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

¹⁰Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

¹¹Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

¹²Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

¹³De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

¹⁴Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

¹⁵Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

¹⁶Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

¹⁷Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

¹⁸Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

¹⁹Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

²⁰Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

²¹Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

²²Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

²³Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

²⁴Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

²⁵Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

²⁶Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

²⁷Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

²⁸Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

²⁹Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

³⁰Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

³¹Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

³²Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

³³De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

³⁴Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

³⁵Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

³⁶Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem. Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.