Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 73 Bible Online

Psaltaren 73 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 73

¹En Psalm Assaphs. Visserliga hafver Israel Gud till tröst, der man rent hjerta hafver.

²Men jag hade sånär stapplat med mina fötter; mine steg hade fulltnär sluntit.

³Ty mig förtröt om de stortaliga, då jag såg, att dem ogudaktigom väl gick.

⁴Ty de äro i ingen dödsfara, utan stå faste såsom ett palats.

⁵De äro icke i olycko, såsom andra menniskor, och varda icke, såsom andra menniskor, plågade.

⁶Derföre måste deras stolthet vara en kostelig ting, och deras öfvervåld måste heta allt väl gjordt.

⁷De svälla i ansigtet som en fet buk; de göra hvad dem lyster.

⁸De förakta all ting, och tala illa derom; och tala och lasta högmodeliga.

⁹Hvad de tala, det måste vara taladt neder af himmelen; hvad de säga, det måste gälla på jordene.

¹⁰Derföre faller dem den menige man till; förty de nyttja deras vatten tillfyllest;

¹¹Och säga: Hvad skulle Gud fråga efter dem? Hvad skulle den Högste sköta om dem?

¹²Si, det äro de ogudaktige, de äro lyckosamme i verldene, och varda rike.

¹³Skall det då fåfängt vara, att mitt hjerta ostraffeliga lefver, och jag mina händer i oskyldighet tvår;

¹⁴Och varder plågad dagliga, och min näpst är hvar morgon för handene?

¹⁵Jag hade fulltnär så sagt som de; men si, dermed hade jag fördömt all din barn, som någon tid varit hafva.

¹⁶Jag tänkte till att jag det begripa måtte; men det var mig för svårt;

¹⁷Tilldess jag gick in uti Guds helgedom, och märkte uppå deras ända.

¹⁸Men du satte dem på det hala, och förstörte dem i grund.

¹⁹Huru snart varda de till intet! De förgås, och få en ända med förskräckelse.

²⁰Såsom en dröm, när en uppvaknar; så gör du, Herre, deras beläte i stadenom försmädt.

²¹Men det gör mig ondt i hjertat, och stinger mig i mina njurar;

²²Att jag måste vara en dåre, och intet veta; och måste vara som ett vilddjur för dig.

²³Likväl blifver jag städse vid dig; ty du håller mig vid mina högra hand.

²⁴Du leder mig efter ditt råd, och upptager mig på ändalyktone med äro.

²⁵När jag hafver dig, så frågar jag efter himmel och jord intet.

²⁶Om mig än kropp och själ försmäktade, så äst du dock, Gud, alltid mins hjertas tröst, och min del.

²⁷Ty si, de som ifrå dig vika, de skola förgås. Du förgör alla dem som emot dig hor bedrifva.

²⁸Men det är min glädje, att jag håller mig intill Gud, och sätter mitt hopp till Herran, Herran, att jag må förkunna, huru du det gör.