Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 78 Bible Online

Psaltaren 78 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 78

¹En undervisning Assaphs. Hör, mitt folk, min lag; böjer edor öron till mins muns tal.

²Jag vill öppna min mun till ordspråk, och vill förtälja gamla hemligheter;

³De vi hört hafve och vetom, och våra fäder oss förtäljt hafva;

⁴Att vi det icke fördölja skulle deras barnom, som efter komma skulle; utan förkunna Herrans lof, och hans magt och under, som han gjort hafver.

⁵Han upprättade ett vittnesbörd i Jacob, och gaf en lag i Israel, den han våra fäder böd, till att lära deras barn;

⁶På det att efterkommanderna måtte det lära, och de barn, som ännu skulle födde varda; då de uppkommo, att de ock förkunnade det sinom barnom;

⁷Att de skulle sätta sitt hopp till Gud, och icke förgäta Guds verk, och hålla hans bud;

⁸Och icke varda, såsom deras fäder, en affällig och ohörsam art; hvilkom deras hjerta icke fast var, och deras ande höll sig icke troliga till Gud;

⁹Såsom Ephraims barn, som väpnade voro och förde bågan, föllo af i stridstidenom.

¹⁰De höllo icke Guds förbund, och ville icke vandra i hans lag;

¹¹Och förgåto hans verk, och hans under, som han dem bevist hade.

¹²För deras fäder gjorde han under, i Egypti land, på den markene Zoan.

¹³Han åtskiljde hafvet, och lät dem gå derigenom, och satte vattnet såsom en mur.

¹⁴Han ledde dem om dagen med en molnsky, och om nattena med en klar eld.

¹⁵Han lät bergsklippona remna i öknene, och gaf dem dricka vatten tillfyllest;

¹⁶Och lät bäcker flyta utu bergsklippone, att de flöto derut, såsom vattuströmmar.

¹⁷Likväl syndade de ännu emot honom, och förtörnade den Högsta i öknene;

¹⁸Och försökte Gud, i deras hjerta, att de spis beddes till deras själar;

¹⁹Och talade emot Gud, och sade: Ja, skulle väl Gud kunna bereda ett bord i öknene?

²⁰Si, han hafver väl slagit bergsklippona, att vatten utflöt, och bäcker sig utgåfvo; men huru kan han gifva bröd, och skaffa sino folke kött?

²¹Då nu Herren det hörde, vardt han upptänd; och eld gick upp i Jacob, och vrede kom öfver Israel;

²²Att de icke trodde uppå Gud, och hoppades icke uppå hans hjelp.

²³Och han böd skyarna ofvantill, och upplät himmelens dörrar;

²⁴Och lät regna Man till dem till mats, och gaf dem himmelsbröd.

²⁵De åto änglabröd; han sände dem mat tillfyllest.

²⁶Han lät blåsa östanväder under himmelen, och genom sina starkhet upprörde sunnanväder;

²⁷Och lät kött regna uppå dem såsom stoft, och foglar såsom sanden i hafvet;

²⁸Och lät dem falla i deras lägre, allestäds der de bodde.

²⁹Då åto de, och vordo för mätte; han lät dem släcka sin lusta.

³⁰Då de ännu sin lusta icke släckt hade, och de ännu åto deraf,

³¹Så kom Guds vrede öfver dem; och drap de yppersta ibland dem, och nederslog de bästa i Israel.

³²Men öfver allt detta syndade de ännu mer, och trodde intet uppå hans under.

³³Derföre lät han dem dö bort, så att de intet fingo, och måste i deras lifsdagar plågade varda.

³⁴När han drap dem, sökte de honom, och vände sig bittida till Gud;

³⁵Och tänkte, att Gud är deras tröst, och Gud den Högste deras förlösare;

³⁶Och skrymtade för honom med deras mun, och lögo för honom med deras tungo.

³⁷Men deras hjerta var icke fast intill honom, och höllo sig icke troliga intill hans förbund.

³⁸Men han var barmhertig, och förlät missgerningarna, och förgjorde dem icke; och afvände ofta sina vrede, och lät icke alla sina vrede gå.

³⁹Ty han tänkte att de äro kött; ett väder, som bortfar, och kommer intet igen.

⁴⁰De förtörnade honom ganska ofta i öknene, och bekymrade honom i ödemarkene.

⁴¹De försökte Gud framgent, och rette den Heliga i Israel.

⁴²De tänkte intet uppå hans hand, den dagen då han förlöste dem ifrå fienderna;

⁴³Såsom han sina tecken gjort hade uti Egypten, och sina under i det landet Zoan.

⁴⁴Då han deras vatten i blod vände; så att de af deras bäcker icke dricka kunde.

⁴⁵Då han ohyro ibland dem sände, som dem åto, och paddor, som dem förderfvade;

⁴⁶Och gaf deras frukt gräsmatkom, och deras säd gräshoppom.

⁴⁷Då han deras vinträ med hagel förderfvade, och deras mulbärsträ med stort hagel.

⁴⁸Då han deras boskap slog med hagel, och deras hjordar med ljungande.

⁴⁹Då han i sina grymma vrede sände ibland dem onda änglar, och lät dem härja och förderfva, och skada göra.

⁵⁰Då han lät sina vrede gå, och icke skonade deras själom för dödenom, och lät deras boskap dö af pestilentie.

⁵¹Då han i Egypten allt förstfödt slog, de första arfvingar i Hams hyddom;

⁵²Och lät sitt folk utdraga såsom får, och förde dem såsom en hjord i öknene.

⁵³Och han ledde dem säkra, så att de intet fruktade sig; men deras fiendar öfvertäckte hafvet;

⁵⁴Och lät dem komma i sina helga gränsor, till detta berg, hvilket hans högra hand förvärfvat hafver;

⁵⁵Och fördref för dem folk, och lät dem utskifta arfvet, och lät Israels slägter bo i deras hyddom.

⁵⁶Men de försökte och förtörnade Gud, den Högsta, och höllo intet hans vittnesbörd;

⁵⁷Och föllo tillbaka, och föraktade all ting, såsom deras fäder; och höllo intet, såsom en lös båge;

⁵⁸Och förtörnade honom med sina höjder, och rette honom med sina afgudar;

⁵⁹Och då Gud det hörde, vardt han upptänd, och förkastade Israel svårliga;

⁶⁰Så att han lät fara sina boning i Silo, den hyddo, der han ibland menniskor bodde;

⁶¹Och gaf deras magt uti fängelse, och deras härlighet uti fiendans händer;

⁶²Och öfvergaf sitt folk för svärd, och var upptänd emot sitt arf.

⁶³Deras unga män förtärde elden, och deras jungfrur måste ogifta blifva.

⁶⁴Deras Prester föllo genom svärd, och inga enkor voro, de der gråta skulle.

⁶⁵Och Herren vaknade upp, såsom en sofvande, och såsom en stark glad är, den ifrå vin kommer;

⁶⁶Och slog sina fiendar baktill, och hängde en evig skam uppå dem;

⁶⁷Och förkastade Josephs hyddo, och utvalde icke Ephraims slägte;

⁶⁸Utan utvalde Juda slägte, det berget Zion, som han älskade;

⁶⁹Och byggde sin helgedom högt, såsom ett land det evinnerliga fast stå skall;

⁷⁰Och utvalde sin tjenare David, och tog honom utu fårahusen.

⁷¹Ifrå de däggande får hemtade han honom, att han hans folk Jacob föda skulle, och hans arf Israel.

⁷²Och han födde dem också med all trohet, och regerade dem med all flit.