Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Psaltaren 89 Bible Online

Psaltaren 89 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Psaltaren 89

¹En undervisning Ethans, dens Esrahitens.

²Jag vill sjunga om Herrans nåde evinnerliga, och hans sanning förkunna med minom mun, ifrå slägte till slägte;

³Och säger alltså, att en evig nåd skall uppgå; och du varder dina sanning i himmelen troliga hållandes.

⁴Jag hafver gjort ett förbund med minom utkorade; minom tjenare David hafver jag svorit:

⁵Jag skall förskaffa dig en evig säd, och bygga din stol ifrå slägte till slägte. Sela.

⁶Och himlarna, Herre, skola prisa din under, och dina sanning, uti de heligas församling.

⁷Ty ho kan i skyn liknas vid Herran; och ibland gudarnas barn Herranom lik vara?

⁸Gud är fast mägtig uti de heligas församling, och underlig öfver alla de som omkring honom äro.

⁹Herre Gud Zebaoth, ho är såsom du, en mägtig Herre? Och din sanning är allt omkring dig.

¹⁰Du råder öfver det stormande hafvet; du styrer dess böljor, när de upphäfva sig.

¹¹Du slår Rahab till döds; du förströr dina fiendar, med dinom starka arm.

¹²Himmel och jord äro din; du hafver grundat jordenes krets, och hvad deruti är.

¹³Norr och söder hafver du skapat; Thabor och Hermon fröjdar sig i ditt Namn.

¹⁴Du hafver en väldig arm; stark är din hand, och hög är din högra hand.

¹⁵Rättfärdighet och dom är dins stols stadfästelse; nåd och sanning äro för ditt ansigte.

¹⁶Väl är de folke, som fröjdas kan; Herre, de skola vandra i dins ansigtes ljus.

¹⁷De skola dagliga öfver ditt Namn glade vara, och i dine rättfärdighet härlige vara.

¹⁸Ty du äst deras starkhets berömmelse, och genom dina nåde skall du upphöja vårt horn.

¹⁹Ty Herren är vår sköld, och den Helige i Israel är vår Konung.

²⁰På den tiden talade du i en syn till dina heliga, och sade: Jag hafver uppväckt en hjelta, den hjelpa skall; jag hafver upphöjt en utkoradan utu folket.

²¹Jag hafver funnit min tjenare David; jag hafver smort honom med mina helga oljo.

²²Min hand uppehåller honom, och min arm skall styrka honom.

²³Fienderna skola icke vara honom öfvermägtige, och de orättfärdige skola icke förtrycka honom;

²⁴Utan jag skall slå hans ovänner för honom, och de honom hata, vill jag plåga.

²⁵Men min sanning och nåd skall när honom vara; och hans horn skall i mitt Namn upphöjdt varda.

²⁶Jag skall sätta hans hand uti hafvet, och hans högra hand uti älfverna.

²⁷Han skall kalla mig alltså: Du äst min fader, min Gud och tröst, den mig hjelper.

²⁸Och jag skall göra honom till första sonen, den aldrahögsta ibland Konungarna på jordene.

²⁹Jag vill behålla honom mina nåd evinnerliga, och mitt förbund skall honom fast blifva.

³⁰Jag skall gifva honom en evig säd, och hans stol uppehålla, så länge himmelen varar.

³¹Men om hans barn min lag öfvergifva, och i minom rättom icke vandra;

³²Om de mina stadgar ohelga, och min bud icke hålla;

³³Så vill jag hemsöka deras synd med ris, och deras missgerningar med plågor.

³⁴Men mina nåd vill jag icke vända ifrå honom, och icke låta mina sanning fela.

³⁵Jag vill icke ohelga mitt förbund, och icke ogildt göra hvad af minom mun utgånget är.

³⁶Jag hafver en gång svorit vid mina helighet: Jag vill icke ljuga for David;

³⁷Hans säd skall evig vara, och hans stol för mig såsom solen.

³⁸Såsom månen skall han evinnerliga vid magt hållen varda, och såsom de vittne i skyn viss vara. Sela.

³⁹Men nu bortdrifver du och förkastar, och vredgas med dinom smorda.

⁴⁰Du bryter dins tjenares förbund, och trampar hans krono neder på jordena.

⁴¹Du nederrifver alla hans murar, och låter hans fäste afbrytas.

⁴²Honom beröfva alle de der framom gå; han är sinom grannom ett gabberi vorden.

⁴³Du upphöjer hans ovänners högra hand, och gläder alla hans fiendar.

⁴⁴Ock hafver du hans svärds kraft borttagit, och låter honom ingen seger vinna i stridene.

⁴⁵Du förstörer hans renhet, och kastar hans stol till jordena.

⁴⁶Du förkortar hans ungdoms tid, och betäcker honom med blygd. Sela.

⁴⁷Herre, huru länge vill du dig så allstinges fördölja; och låta dina grymhet brinna såsom en eld?

⁴⁸Tänk huru stackot mitt lif är; hvi vill du alla menniskor fåfängt skapat hafva?

⁴⁹Hvilken är den der lefver, och intet ser döden; den sina själ friar utu helvetes hand? Sela.

⁵⁰Herre, hvar är den förra din nåd, den du David i dine sanning svorit hafver?

⁵¹Tänk, Herre, på dina tjenares försmädelse, den jag bär i mitt sköt, af allom så mångom folkom;

⁵²Dermed, Herre, dine fiender dig försmäda; der de med försmäda, och med fötterna trampa på din smorda. Lofvad vare Herren evinnerliga. Amen, Amen.