Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Ordspråksboken 19 Bible Online

Ordspråksboken 19 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Ordspråksboken 19

¹En fattig man, den i sine fromhet vandrar, är bättre än en vrång man med sina läppar, den dock en dåre är.

²Der man icke med förnuft handlar, der går det intet väl till; och den som snar är på fötterna, han stöter sig.

³Ens menniskos galenskap förförer hans väg, att hans hjerta emot Herran vredgas.

⁴Gods gör många vänner; men den fattige varder af sinom vännom förlåten.

⁵Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall icke undslippa.

⁶Månge vakta uppå Förstans person; och alle äro dens vänner, som skänker gifver.

⁷Den fattiga hata alle hans bröder, ja, ock hans vänner draga sig långt ifrå honom; och den som sig uppå ord förlåter, han får intet.

⁸Den der klok är, han älskar sitt lif; och den förståndige finner godt.

⁹Ett falskt vittne blifver icke ostraffadt; och den der lögn dristeliga talar, han skall förgås.

¹⁰Dem galna höfves icke väl goda dagar, mycket mindre enom tjenare att råda öfver Förstar.

¹¹Den der tålig är, han är en klok menniska; och det är honom ärligit, att han odygd öfverse kan.

¹²Konungens ogunst är såsom ens ungs lejons rytande; men hans gunst är såsom dagg på gräs.

¹³En galen son är sins faders sorg, och en trätosam qvinna ett stadigt drypande.

¹⁴Hus och ägodelar ärfvas af föräldrom; men en förnuftig hustru kommer af Herranom.

¹⁵Lathet hafver sömn med sig, och en fåfäng själ skall hunger lida.

¹⁶Den som budet bevarar, han bevarar sitt lif; men den sin väg föraktar, han skall dö.

¹⁷Den som förbarmar sig öfver den fattiga, han lånar Herranom; han skall vedergälla honom godt igen.

¹⁸Tukta din son, medan något hopp är; men låt icke dina själ dragas till att döda honom;

¹⁹Ty stor harm kommer skada åstad; derföre låt honom lös, så kan du mer tukta honom.

²⁰Hör råd, och tag vid tuktan, att du sedan må vis varda.

²¹Mång anslag äro uti ens mans hjerta; men Herrans råd blifver beståndandes.

²²Menniskona pryder hennes välgerning; och en fattig man är bättre än en ljugare.

²³Herrans fruktan fordrar till lifs; och skall mätt varda, att intet ondt skall hemsöka henne.

²⁴Den late gömmer sina hand i barmen, och förer henne icke till munnen igen.

²⁵Slår man bespottaren, så blifver den fåkunnige vis; straffar man en förståndigan, så varder han förnuftig.

²⁶Den som fadren förlägger, och modrena fördrifver, han är ett skamligit och förbannadt barn.

²⁷Låt af, min son, att höra den tuktan, som förer ifrå förnuftig Iäro.

²⁸Ett vrångt vittne bespottar domen; och de ogudaktigas mun uppslukar orätthetena.

²⁹Bespottarom är straff beredt, och slag på de dårars rygg.