Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Predikaren 2 Bible Online

Predikaren 2 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Predikaren 2

¹Jag sade i mitt hjerta: Nu väl, jag vill lefva väl, och göra mig goda dagar; men si, det var ock fåfängelighet.

²Jag sade till löjet: Du äst galet; och till glädjena: Hvad gör du?

³Då tänkte Jag i mitt hjerta att hålla mitt kött ifrå vin, och hålla mitt hjerta till vishet, att jag måtte klok varda, tilldess jag måtte lära, hvad menniskomen nyttigt vore till att göra, så länge de lefva under himmelen.

⁴Jag gjorde stor ting; jag byggde hus, planterade vingårdar;

⁵Jag gjorde mig örtagårdar och trägårdar, och planterade deruti allehanda fruktsam trä;

⁶Jag gjorde mig dammar, till att vattna skogen af de gröna trä;

⁷Jag hade tjenare och tjenarinnor, och tjenstefolk; jag hade större ägodelar i fä och får, än alle de som för mig voro i Jerusalem;

⁸Jag församlade mig ock silfver och guld, och en skatt af Konungom och landom; jag beställde mig sångare och sångerskor, och menniskors vällust, allahanda strängaspel;

⁹Och förkofrade mig öfver alla de som för mig varit hade i Jerusalem; blef ock vishet när mig;

¹⁰Och allt det min ögon önskade, lät jag dem få, och förtog mino hjerta ingen glädje, så att det gladdes af allt mitt arbete. Och det höll jag för min del af allt mitt arbete.

¹¹Men då jag såg på all min verk, som min hand gjort hade, och den mödo, som jag haft hade; si, då var det allt fåfängelighet och jämmer, och intet annat under solene.

¹²Då vände jag mig till att se vishet (och klokhet), galenskap och dårskap; ty hvilken är den menniska, som det göra kan efter Konungenom, den henne gjort hafver?

¹³Då såg jag, att visheten öfvergick dårskapen, såsom ljuset mörkret;

¹⁴Så att den vise hafver sin ögon i hufvudet, men de dårar gå i mörkret; och märkte dock, att dem ena går som dem andra.

¹⁵Då tänkte jag i mitt hjerta: Medan dem galnom går såsom mig, hvarföre hafver jag då farit efter vishet? Då tänkte jag i mitt hjerta, att sådant är ock fåfängelighet.

¹⁶Ty man tänker icke på den visa evinnerliga, såsom icke heller på den galna; och de tillkommande dagar förgäta allt; och såsom den vise dör, så ock den galne.

¹⁷Derföre leddes mig lefva; ty det behagade mig illa allt det under solene sker, att det så allstings fåfängeligit och mödosamt är.

¹⁸Och mig leddes vid allt mitt arbete som jag under solene hade, att jag måste lefva det ene mennisko, som efter mig komma skulle;

¹⁹Ty ho vet, om han skall varda vis eller galen; och skall dock råda öfver allt mitt arbete, det jag hafver visliga gjort under solen. Det är ock fåfängelighet.

²⁰Derföre vände jag mig, att mitt hjerta skulle aflåta af allo arbete, som jag gjorde under solene.

²¹Ty en menniska, som sitt arbete med vishet, förnuft och skickelighet gjort hafver, det måste hon låta enom androm till arfs, den deruppå intet arbetat hafver; det är ock fåfängelighet, och en stor olycka.

²²Ty hvad får menniskan af allt sitt arbete, och hjertans bekymmer, hon hafver under solene;

²³Utan sveda, grämelse och sorg, i alla sina lifsdagar; så att ock hennes hjerta icke kan hafva ro om nattena? Det är ock fåfängelighet.

²⁴Är då nu menniskone icke bättre äta och dricka, och göra sine själ goda dagar i sitt arbete? Men det såg jag ock, att det kommer af Guds hand.

²⁵Ty ho hafver gladare ätit, och kräseligare lefvat, än jag?

²⁶Ty den menniska, som honom täck är, gifver han vishet, förnuft och glädje; men syndarenom gifver han olycko, att han församlar och lägger tillhopa, och det varder dock dem gifvet, som Gudi täck är; ty är det ock icke annat än jämmer.