Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Predikaren 3 Bible Online

Predikaren 3 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Predikaren 3

¹All ting hafva sin tid, och allt det man företager under himmelen hafver sina stund.

²Födas hafver sin tid, dö hafver sin tid; plantera hafver sin tid, upprycka det som planteradt är hafver sin tid.

³Dräpa hafver sin tid, läka hafver sin tid; nederbryta hafver sin tid, bygga hafver sin tid.

⁴Gråta hafver sin tid, le hafver sin tid; klaga hafver sin tid, dansa hafver sin tid.

⁵Förkasta sten hafver sin tid, församia sten hafver sin tid; famntaga hafver sin tid, hafva famntag fördrag hafver sin tid.

⁶Uppsöka hafver sin tid, borttappa hafver sin tid; behålla hafver sin tid, bortkasta hafver sin tid.

⁷Sönderrifva hafver sin tid, sammansömma hafver sin tid; tiga hafver sin tid, tala hafver sin tid.

⁸Älska hafver sin tid, hata hafver sin tid; strid hafver sin tid, frid hafver sin tid.

⁹Man arbete huru man vill, så kan man intet mer uträtta.

¹⁰Deraf såg jag den mödo, som Gud menniskomen gifvit hafver, att de deruti skola plågade varda.

¹¹Men han gör all ting väl i sinom tid, och låter deras hjerta ängslas derom, huru det gå skall i verldene; ty menniskan kan dock icke finna uppå det verk, som Gud gör, hvarken begynnelse eller ända.

¹²Derföre märkte jag, att intet är bättre deruti, än att vara glad, och fara väl med sig i sina dagar.

¹³Ty hvar och en menniska, som äter och dricker, och är vid ett godt mod i allt sitt arbete, det är en Guds gåfva.

¹⁴Jag märker, att allt det som Gud gör, det består alltid; man kan intet lägga dertill, eller taga derifrå; och sådant gör Gud, på det att man skall frukta honom.

¹⁵Hvad Gud gör, det blitver så, och hvad han göra vill, det måste ske; ty han tänker dertill, och fullföljer det.

¹⁶Ytterligare såg jag under solene domaresäte, der var ett ogudaktigt väsende; och rättvisones säte, der voro ogudaktige.

¹⁷Då tänkte jag i mitt hjerta: Gud måste döma den rättfärdiga och den ogudaktiga; ty allt det man företager, hafver sin tid, och all verk.

¹⁸Jag sade i mitt hjerla om menniskors väsende: Skulle Gud utvälja dem, och låter det dock synas som de voro fä?

¹⁹Ty menniskone går såsom fä; såsom det dör, så dör ock hon, och hafva alle enahanda anda; och menniskan hafver intet mer än fä; ty allt är fåfängelighet.

²⁰Allt far till ett rum; allt är gjordt af stoft, och varder till stoft igen.

²¹Ho vet, om menniskones ande far uppåt, och fänadens ande nederåt, under jordena?

²²Derföre säger jag, att intet är bättre, än att en menniska är glad i sitt arbete; ty det är hennes del. Ty ho vill dertill komma henne, att hon ser hvad efter henne ske skall?