Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Predikaren 7 Bible Online

Predikaren 7 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Predikaren 7

¹Ty ho vet hvad menniskone nyttigt är i sin lifstid, medan hon lefver i sine fåfängelighet, hvilken är som en skugge? Eller ho vill säga menniskone, hvad efter henne komma skall under solene?

²Ett godt rykte är bättre än god salva, och dödsens dag bättre än födelsedagen.

³Bättre är gå i sorgahus än i gästabådshus; uti det ena är alla menniskors ändalykt, och den lefvande lägger det uppå hjertat.

⁴Sörja är bättre än le; ty genom sorg varder hjertat förbättradt.

⁵De visas hjerta är i sorgahuset, och dårars hjerta i glädjehuset.

⁶Bättre är höra dens visas straff, än att höra dårars sång.

⁷Ty dårars löje är såsom sprakande af törne under grytone; och det är ock fåfängelighet.

⁸En genvördig gör en visan oviljog, och förderfvar ett mildt hjerta.

⁹Änden på ett ting är bättre än dess begynnelse; en tålig ande är bättre än en hög ande.

¹⁰Var icke hastig till vrede; ty vreden hvilar uti ens dåras hjerta.

¹¹Säg icke: Hvad är det, att de förra dagar voro bättre än denne? Ty du frågar sådant icke visliga.

¹²Vishet är god mild arfvedelen, och hjelper, att en kan glädja sig af solene.

¹³Ty vishet beskärmar; penningar beskärma ock; men visheten gifver lif honom, som henne hafver.

¹⁴Se på Guds verk; ty ho kan rätta det han gör krokot?

¹⁵I goda dagar var glad, och den onda dagen tag ock till godo; ty denna skapade Gud jemte den andra, att menniskan icke skall veta hvad tillkommande är.

¹⁶Jag hafver allahanda sett i mine fåfängelighets tid: Det är en rättfärdig, och förgås i sine rättfärdighet; och det är en ogudaktig, som länge lefver i sine ondsko.

¹⁷Var icke allt för mycket rättfärdig, ej heller för mycket vis, att du icke förderfvar dig.

¹⁸Var icke allt för mycket ogudaktig, och galnas icke, att du icke dör i otid.

¹⁹Det är godt att du detta fattar, och att du ock icke släpper det andra utu dina hand; ty den der Gud fruktar, han undkommer det allt.

²⁰Vishet stärker den visa, mer än tio väldige, som i stadenom äro.

²¹Ty det är ingen menniska på jordene, som godt gör, och icke syndar.

²²Lägg ock icke på hjertat allt det man säger; på det du icke skall höra din tjenare banna dig.

²³Ty ditt hjerta vet, att du ock ofta androm bannat hafver.

²⁴Sådant allt hafver jag försökt visliga. Jag tänkte: Jag vill vara vis; men visheten kom långt ifrå mig.

²⁵Det är fjerran, hvad skall det varda? Och det är fast djupt, ho kan finnat?

²⁶Jag vände mitt hjerta till att förfara, och uppspörja, och uppsöka vishet och konst, till att förfara de ogudaktigas dårhet, och de galnas villfarelse;

²⁷Och fann, att en sådana qvinna, hvilkens hjerta är nät och snara, och hennes händer bojor äro, är bittrare än döden. Den Gudi täck är, han undkommer henne; men syndaren varder genom henne fången.

²⁸Si, det hafver jag funnit, säger Predikaren, hvart efter det andra, att jag måtte finna konst.

²⁹Och min själ söker ännu, och hafver intet funnit. Ibland tusende hafver jag funnit en man; men ingen qvinno hafver jag funnit ibland alla. Allena skåda härtill: Jag hafver funnit, att Gud hafver gjort menniskona rätta; men de söka många konster.