Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Predikaren 8 Bible Online

Predikaren 8 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Predikaren 8

¹Ho är som en vis? Och ho kan det uttyda? Menniskones vishet upplyser hennes ansigte; men den der oförvägen är, honom hatar man.

²Jag håller Konungens ord, och Guds ed.

³Var icke för hastig till att gå ifrå hans ansigte, och blif icke i en ond sak; ty han gör hvad honom lyster.

⁴I Konungens ord är magt, och ho kan säga till honom: Hvad gör du?

⁵Den der budet håller, han skall intet ondt försöka; men ens vis mans hjerta vet tid och sätt.

⁶Ty hvart och ett anslag hafver sin tid och sätt; ty menniskones olycka är mycken med henne.

⁷Ty hon vet icke hvad varit hafver; och ho kan säga henne, hvad varda skall?

⁸En menniska hafver icke magt öfver andan, till att förmena andan; och hafver icke magt i dödsens tid, och varder icke lös gifven i stridene; och ett ogudaktigt väsende hjelper den ogudaktiga intet.

⁹Allt det hafver jag sett, och gaf mitt hjerta till all verk, som ske under solene; en menniska råder understundom öfver den andra, sig till skada.

¹⁰Och der såg jag ogudaktiga, som begrafne voro; som gångit och vandrat hade i heligt rum, och voro förgätne i staden, att de så gjort hade; det är ock fåfängelighet.

¹¹Efter det icke straxt går domen öfver onda gerningar, varder menniskones hjerta fullt till att göra ondt.

¹²Om en syndare hundrade resor illa gör, och dock länge lefver, så vet jag likväl, att dem varder väl gångande, som Gud frukta, de som hans ansigte frukta.

¹³Ty dem ogudaktiga varder icke väl gångandes, och såsom en skugge skola de icke länge lefva, som icke Gud frukta.

¹⁴Det är en fåfängelighet, som sker uppå jordene. Någre äro rättfärdige, och dem går, såsom de hade de ogudaktigas gerningar gjort; och någre äro ogudaktige, och dem går, såsom de hade de rättfärdigas gerningar gjort. Jag sade: Det är ock fåfängelighet.

¹⁵Derföre prisade jag glädjena, att menniskan intet bättre hafver under solene, än äta och dricka, och vara glad; och sådant får hon af sitt arbete i sine lifsdagar, som Gud henne gifver under solene.

¹⁶Jag gaf mitt hjerta till att veta vishet, och till att skåda den vedermödo, som på jordene sker; att ock en hvarken dag eller natt får sömn i sin ögon.

¹⁷Och jag såg all Guds verk; ty en menniska kan icke finna det verk, som under solene sker; och ju mer menniskan arbetar till att söka, ju mindre finner hon. Om hon än säger: Jag är vis, och vet det, så kan hon dock icke finnat.