Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Jesaja 5 Bible Online

Jesaja 5 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Jesaja 5

¹Nu väl, jag vill sjunga minom vän ens mins väns viso om hans vingård. Min vän hafver en vingård, på ett fett rum.

²Och han gärde omkring honom, och med stenhopar bevarade, och satte ädla vinträ deruti; han byggde ock ett torn deruti, och grof der en press, och vänte efter, att han skulle bära vindrufvor; men han bar vilddrufvor.

³Nu dömer, I Jerusalems inbyggare, och I Juda män, emellan mig och min vingård.

⁴Hvad skulle man dock mer göra minom vingård, det jag honom icke gjort hafver? Hvi hafver han burit vilddrufvor, då jag vänte efter, att han skulle burit drufvor?

⁵Nu väl, jag vill kungöra eder, hvad jag minom vingård göra vill: Hans gård skall borttagen varda, på det han skall ödelagd blifva, och hans mur skall sönderrifven varda, på det han skall förtrampad varda.

⁶Jag skall låta honom ligga öde, att ingen skall skäran eller grafvan, utan tistel och törne derinne växa; och skall bjuda skyarna, att de icke regna deruppå.

⁷Så är nu Herrans Zebaoths vingård Israels hus, och Juda män hans lustiga plantering; han vänter efter rätt, si, så är här icke annat än öfvervåld; efter rättviso, si, så är här alltsammans klagomål.

⁸Ve dem som draga det ena huset intill det andra, och komma den ena åkren intill den andra, tilldess att intet rum mer är, att de skola besitta landet allena.

⁹Det är för Herrans Zebaoths öron; hvad gäller, om de många hus icke skola öde varda, och de stora och sköna utan inbyggare?

¹⁰Ty tio vingårdsfjällar skola icke gifva mer än ett åm, och en tunna säd skall icke gifva utan ena skäppo.

¹¹Ve dem som om morgonen bittida uppe äro, till att beflita sig om dryck, och sitta intill nattena, att de af vin hete varda skola;

¹²Och hafva harpor, psaltare, trummor, pipor och vin, i deras collats; och se intet uppå Herrans verk, och akta intet uppå hans händers gerningar.

¹³Derföre måste mitt folk varda bortfördt oförvarandes, och deras härlige hunger lida, och deras meniga folk törst lida.

¹⁴Derföre hafver helvetet utvidgat sina själ, och uppgapat med sina käftar utan, måtto, att nederfara skola både deras härlige och den menige man, både deras rike och glade;

¹⁵Att hvar och en skall bocka sig, och hvar och en ödmjukad varda, och de högfärdigas ögon ödmjukad blifva;

¹⁶Men Herren Zebaoth uppböjd varda i domenom, och Gud, den Helige, helgad varda i rättfärdighet.

¹⁷Så skola då lamb i bet gå i deras stad, och främlingar skola sig nära uti de fetas öde.

¹⁸Ve dem som kobbla sig tillhopa, med fåfängelig band, till att göra orätt, och lika som med vagnsrep, till att synda;

¹⁹Och säga: Låt hans verk skynda sig och snart komma, att vi måge set; låt dens Heligas i Israel anslag nalkas och komma, att vi måge vetat.

²⁰Ve dem som kalla det onda godt, och det goda ondt; de der af mörkret ljus göra, och af ljuset mörker; de der göra sött af sura, och surt af söto.

²¹Ve dem som för sig sjelfva vise äro, och hålla sig sjelfva för kloka.

²²Ve dem som hjeltar äro till att dricka vin, och kämpar till att dricka;

²³De der gifva den ogudaktiga rätt för gåfvors skull, och vända de rättfärdigas rätt ifrå dem.

²⁴Derföre, lika som eldslåge förtärer halm, och borttager agnar, alltså skall deras rot förruttna, och deras telningar bortflyga såsom stoft; förty de förakta Herrans Zebaoths lag, och försmäda dens Heligas ord i Israel.

²⁵Derföre förgrymmar sig Herrans vrede öfver hans folk, och uträcker sina hand öfver dem, och slår dem, så att bergen bäfva, och deras kroppar äro lika som träck på gatone; och uti allt detta vänder icke hans vrede åter, utan hans hand är ännu uträckt.

²⁶Ty han skall uppresa ett baner fjerran ibland Hedningarna, och locka dem ifrå jordenes ända; och si, hastigt och snarliga komma de;

²⁷Och ingen ibland dem är trött eller svag; ingen är sömnig eller sofver; ingom lossas bältet af hans länder, och ingen sliter en skorem sönder.

²⁸Deras pilar äro skarpe, och alle deras bågar spände; deras hästahofvar äro såsom stenar, och deras hjul såsom ett stormväder.

²⁹De ryta som lejon, och ryta som ung lejon; de skola fräsa, och taga rof, och behållat, så att ingen undsätter det.

³⁰Och skall på den tiden fräsa öfver dem lika som ett haf; när man då ser uppå landet, så är det mörkt af ångest, och ljuset skin intet mer för mörkrets skull.