Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Jeremia 10 Bible Online

Jeremia 10 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Jeremia 10

¹Hörer hvad Herren säger till eder, I af Israels hus.

²Detta säger Herren: I skolen icke lära Hedningarnas sätt, och skolen intet frukta eder för himmelens tecken, såsom Hedningarna frukta.

³Ty Hedningarnas gudar äro icke utan fåfängelighet; de hugga ett trä i skogenom, och mästaren gör det till med en yxa;

⁴Och pryder det med silf och guld, och fäster det vid, med naglar och hamrar, att det icke omkullfalla skall.

⁵Sådant är nu intet annat, än öfverdragna stodar; de kunna intet tala; så måste man ock bära dem; ty de kunna intet gå. Derföre skolen I intet frukta eder för dem; förty de kunna hvarken hjelpa eller stjelpa.

⁶Men dig, Herre, är ingen lik; du äst stor, och ditt Namn är stort, och du kan det bevisa med gerningarna.

⁷Ho skulle icke frukta dig, du Hedningarnas Konung? Dig skall man ju lyda; ty ibland alla Hedningarnas visa, och i all Konungarike, är ingen din like.

⁸De äro allesamman dårar och galne; ty ett trä måste ju vara en platt fåfäng Gudstjenst.

⁹Silfskifvor förer man till på hafvet; guld ifrån Uphas, af mästare och guldsmeder beredt; gult silke och purpur kläder man uppå dem, och äro alltsammans slöga, mäns verk.

¹⁰Men Herren är en rätt Gud, en lefvandes Gud, en evig Konung; för hans vrede bäfvar jorden, och Hedningarna kunna icke fördraga hans trug.

¹¹Så säger nu alltså till dem: De gudar, som himmel och jord icke gjort hafva, förgånge af jorden, och under himmelen.

¹²Men han hafver gjort jordena genom sina kraft, och verldenes krets beredt genom sina vishet; och utsträckt himmelen genom sitt förstånd.

¹³Då han dundrar, så är mycket vatten under himmelen, och drager upp dimbona ifrå jordenes anda; han gör ljungelden i regnet, och låter vädret kommer ifrå hemlig rum.

¹⁴Alla menniskor äro dårar med sine konst, och alle guldsmeder stå med skam med sin beläte; ty deras beläte äro bedrägeri, och hafva intet lif.

¹⁵Det är alltsammans ett fåfängt och bedrägeligit verk; de måste förgås, då de hemsökte varda.

¹⁶Men sådan är icke han, som Jacobs lott är; utan han är den som all ting skapat hafver, och Israel är hans arfvedel; han heter Herren Zebaoth.

¹⁷Tag din handel bort utu landena, du som bor i den fasta (staden).

¹⁸Ty så säger Herren: Si, jag skall i denna resone bortslunga landsens inbyggare, och så plåga dem, att de det känna skola.

¹⁹Ack! min jämmer och hjertans sorg; men jag tänker, att det är min plåga; jag måste lida henne.

²⁰Mitt tjäll är förstördt, och all min tåg äro sönder; min barn äro borto, och icke mer för handene; ingen upprättar min hyddo igen, och mitt tjäll slår ingen upp igen.

²¹Ty herdarna äro till dårar vordne, och fråga intet efter Herran; derföre kunna de ock intet rätt lära, utan förskingra hjorden.

²²Si, ett rykte kommer, och ett stort bäfvande af det landet norrut, att Juda städer skola ödeläggas, och till drakaboningar varda.

²³Jag vet, Herre, att menniskones väg står icke till henne; och det står i ingens mans magt, huru han vandra eller sin gång styra skall.

²⁴Näps mig, Herre, dock med måttelighet, och icke uti dine grymhet; på det du icke skall platt göra mig till intet.

²⁵Men gjut dina vrede ut öfver Hedningarna som intet känna dig, och öfver de slägte som intet åkalla ditt Namn: ty de hafva uppfrätit och uppsvulgit Jacob; de hafva gjort en ända med honom, och hans boning förödt.