Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Jeremia 22 Bible Online

Jeremia 22 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Jeremia 22

¹Detta säger Herren: Gack ned i Juda Konungs hus, och tala der detta ordet:

²Och säg: Hör Herrans ord, du Juda Konung, som på Davids stol sitter, både du, och dine tjenare, och ditt folk, som igenom dessa portarna ingån;

³Så säger Herren: Håller rätt och rättviso, Och hjelper den beröfvada utu våldsverkarens hand; och oförrätter icke främlingen, den faderlösa och enkona, och görer ingom öfvervåld, och utgjuter icke oskyldigt; blod i detta rummet.

⁴Om I detta gören, så skola Konungarna, som på Davids stol sitta, infara genom desses hus portar, både till vagn och till häst, samt med deras tjenare och folk.

⁵Men om I detta, icke hören, så hafver jag svorit vid mig sjelf, säger Herren: Detta hus skall förstördt varda.

⁶Ty så säger Herren om Juda Konungs hus: Gilead, du äst mig hufvudet i Libanon; hvad gäller, jag skall göra dig till öde, och städerna utan inbyggare?

⁷Ty jag hafver beställt förderfvare öfver dig, hvar och en med sin vapen; de skola omkullhugga, din utvalda cedreträ, och kasta dem i elden.

⁸Så skola månge Hedningar gå framom denna staden, och säga emellan sig: Hvi hafver Herren alltså, handlat med denna stora stadenom?

⁹Och man skall svara: Derföre, att de Herrans sins Guds förbund öfvergifvit hafva, och tillbedit andra gudar, och tjent dem.

¹⁰Gråter icke öfver de döda, och grämer eder icke öfver dem; men gråter öfver den der bortfar, och skall aldrig igenkomma, att han sitt fädernesland mer se må.

¹¹Ty så säger Herren om Sallum, Josia son, Juda Konungs, som Konung är uti sins faders Josia stad, som utfaren är af detta rum: Han skall intet komma här igen;

¹²Utan måste dö uti det rum, dit han för en fånga förd är, och skall detta land intet mer se.

¹³Ve honom, som uppbygger sitt hus med synd, och sin mak med orätt; den sin nästa för intet arbeta låter, och icke gifver honom sin lön;

¹⁴Och tänker: Nu väl, jag vill bygga mig ett stort hus, och ett vidt palats; och låter hugga sig fenster deruppå, och panelar det med cedreträ, och målar det rödt.

¹⁵Menar du, att du vill vara Konung, efter du prålar med cedreträ? Hafver din fader ock icke ätit och druckit, och blef ändock likväl vid rätt och rättfärdighet; och honom gick väl?

¹⁶Han halp dem elända och fattiga till rätt, och det gick honom väl af. Är icke detta rättsliga känna mig? säger Herren.

¹⁷Men din ögon och ditt hjerta stå intet alltså, utan på din girighet, på att utgjuta oskyldigt blod, till att göra öfvervåld och orätt.

¹⁸Derföre säger Herren om Jojakim, Josia son, Juda Konung: Man skall intet begråta honom (sägandes): Ack broder, ack syster! Man skall intet begråta honom (sägandes): Ack herre, ack ädling!

¹⁹Han skall likasom en åsne begrafven varda, försläpad och utkastad i porten i Jerusalem.

²⁰Ja, gack ock nu upp på Libanon, och ropa, och låt dig höra i Basan, och ropa af Abarim; ty alle dine älskare äro ömkelige.

²¹Jag hafver tillförene sagt dig det, då det ännu väl stod med dig; men du sade: Jag vill intet hörat. Alltså hafver du gjort alla dina lifsdagar, att du intet hafver hört mina röst.

²²Vädret drifver alla dina herdar, och dine älskare fara bort fångne; der måste du till spott och skam varda, för alla dina ondskos skull.

²³Du som nu i Libanon bor, och hafver din näste i cedreträ, huru skönliga skall du se ut, när dig värk och sveda uppåkommer, såsom ene i barnsnöd?

²⁴Så sant som jag lefver, säger Herren: Om Chonia, Jojakims son, Juda Konung, vore en signetsring på mine högra hand, så skulle jag ändå rifva dig deraf;

²⁵Och gifva dig dem i händer, som efter ditt lif stå, och för hvilkom du dig fruktar, nämliga uti NebucadNezars händer, Konungens i Babel, och de Chaldeers;

²⁶Och skall drifva dig, och dina moder, som dig födt hafver, uti ett annat land, der edart fädernesland icke är, och der skolen I dö.

²⁷Och uti det land, der de af hjertat gerna igen voro, skola de icke igenkomma.

²⁸Hvilken en elände, föraktad och fördrifven man är dock Chonia! Ett vanvördt och uselt fat! Ack! huru är han dock, samt med sine säd, fördrifven, och uti ett obekant land kastad!

²⁹O land, land, land, hör Herrans ord.

³⁰Detta säger Herren: Skrifver denna mannen upp för en förderfvad; för en man dem i sina lifsdagar intet lyckas skall; ty han skall icke hafva den lyckona, att någor af hans säd skall sitta på Davids stol, och länger öfver Juda råda.