Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Klagovisorna 3 Bible Online

Klagovisorna 3 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Klagovisorna 3

¹Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste.

²Han hafver ledt mig, och låtit mig gå i mörkrena, och icke i ljusena.

³Han hafver vändt sina hand emot mig, och handlar fast annorlunda med mig alltid.

⁴Han hafver gjort mitt kött och mina hud gammal, och sönderslagit min ben.

⁵Han hafver byggt emot mig, och bevefvat mig uti galla och mödo.

⁶Han hafver lagt mig uti mörkret, lika som de döda i verldene.

⁷Han hafver innemurat mig, så att jag icke utkomma kan, och satt mig uti hårda fjettrar.

⁸Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

⁹Han hafver igenmurat min väg med huggen sten, och mina stigar igentäppt.

¹⁰Han hafver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönlig rum.

¹¹Han hafver låtit mig fela om vägen; han hafver rifvit mig i stycken sönder, och tillintetgjort.

¹²Han hafver spänt sin båga, och satt mig; såsom ett mål för pilenom.

¹³Han hafver utaf kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

¹⁴Jag är vorden till spott allo mino folke, och deras dagliga visa.

¹⁵Han hafver måttat mig med bitterhet, och gifvit mig malört dricka.

¹⁶Han hafver slagit mina tänder sönder i små stycke, och vältrat mig uti asko.

¹⁷Min själ är fördrifven ifrå fridenom; goda, dagar måste jag förgäta.

¹⁸Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.

¹⁹Kom dock ihåg, huru jag är elände och öfvergifven, och malört och galla druckit hafver.

²⁰Du varder ju deruppå tänkandes; ty min själ säger mig det.

²¹Det lägger jag på hjertat, derföre hoppas mig ännu.

²²Herrans mildhet är det, att ännu icke är ute med oss; hans barmhertighet hafver än nu icke ända;

²³Utan hon är hvar morgon ny, och din trohet är stor.

²⁴Herren är min del, säger min själ; derför vill jag hoppas uppå honom.

²⁵Ty Herren är god dem som hoppas uppå honom, och den själ som frågar efter honom.

²⁶Det är en kostelig ting, att man är tålig, och hoppas uppå Herrans hjelp.

²⁷Det är en kostelig ting, att man drager oket i ungdomen;

²⁸Att en, som öfvergifven är, hafver tålamod, när honom något uppåkommer;

²⁹Och sätter sin mun uti stoft, och vänter efter hoppet;

³⁰Och låtter slå sig vid kindbenet, och lägger mycken försmädelse uppå sig.

³¹Ty Herren drifver icke ifrå sig evinnerliga;

³²Utan han bedröfvar väl; men han förbarmar sig igen, efter sin stora mildhet.

³³Ty han plågar och bedröfvar icke menniskona af hjertat;

³⁴Lika som han ville platt undertrycka låta de elända på jordene;

³⁵Och låta deras sak för Gudi orätta vara;

³⁶Och dem falskeliga döma låta, lika som Herren såge det intet.

³⁷Ho tör då säga, att sådant sker utan Herrans befallning;

³⁸Och att hvarken ondt eller godt kommer igenom hans befallning?

³⁹Hvi knorra då menniskorna alltså, medan de lefva? Hvar och en knorre emot sina synder.

⁴⁰Och låt oss ransaka och söka vårt väsende, och omvända oss till Herran.

⁴¹Låt oss upplyfta vår hjerta, samt med händerna, till Gud i himmelen.

⁴²Vi, vi hafve syndat, och olydige varit; derföre hafver du med rätta intet skonat;

⁴³Utan du hafver förmörkrat oss med vrede, och förföljt och dräpit utan barmhertighet.

⁴⁴Du hafver betäckt dig med en sky, att ingen bön derigenom komma kunde.

⁴⁵Du hafver gjort oss till träck och slemhet ibland folken.

⁴⁶Alle våre fiender gapa med munnen emot oss.

⁴⁷Vi varde förtryckte och plågade med förskräckelse och ångest.

⁴⁸Min ögon rinna med vattubäcker, öfver mins folks dotters jämmer.

⁴⁹Min ögon flyta, och kunna icke aflåta; ty der är ingen återvända;

⁵⁰Tilldess Herren af himmelen skådar härned, och ser dertill.

⁵¹Mitt öga fräter mig lifvet bort, för alla mins stads döttrars skull.

⁵²Mine fiender hafva besnärt mig, lika som en fågel, utan sak.

⁵³De hafva förgjort mitt lif uti ene kulo, och kastat uppå mig stenar.

⁵⁴De hafva ock begjutit mitt hufvud med vatten; då sade jag: Nu är det platt ute med mig.

⁵⁵Men jag åkallade ditt Namn, Herre, nedan utu kulone;

⁵⁶Och du hörde mina röst: Bortgöm icke din öron för mitt suckande och ropande.

⁵⁷Nalka dig till mig, när jag åkallar dig och säg; Frukta dig intet.

⁵⁸Uträtta, du Herre, mins själs sak, och förlossa mitt lif.

⁵⁹Herre, se dock till, huru orätt mig sker, och hjelp mig till min rätt.

⁶⁰Du ser alla deras hämnd, och alla deras tankar emot mig.

⁶¹Herre, du hörer deras försmädelse, och alla deras tankar öfver mig;

⁶²Mina motståndares läppar, och deras rådslag emot mig dagliga.

⁶³Se dock, ehvad de sig lägga eller uppstå, så qväda de visor om mig.

⁶⁴Vedergäll dem, Herre, såsom de förtjent hafva.

⁶⁵Låt dem deras hjerta förskräckas och känna dina banno.

⁶⁶Förfölj dem med grymhet, och förgör dem under Herrans himmel.