Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Hesekiel 37 Bible Online

Hesekiel 37 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Hesekiel 37

¹Och Herrans hand fattade mig, och förde mig ut i Herrans Anda, och satte mig på en slättmark, den full låg med (dödas) ben.

²Och han ledde mig derigenom allt omkring, och si, benen lågo der ganska mång på markene, och si, de voro platt förtorkade.

³Och han sade till mig: Du menniskobarn, menar du ock, att dessa benen åter måga lefvande varda? Och jag sade: Du vetst det, Herre Herre.

⁴Och han sade till mig: Prophetera om dessa benen, och säg till dem: I förtorkade ben, hörer Herrans ord.

⁵Detta säger Herren Herren om dessa benen: Si, jag skall låta komma anda uti eder, att I skolen lefvande varda.

⁶Jag skall gifva eder senor, och låta kött växa öfver eder, och draga öfver eder hud, och skall gifva eder anda, att I åter Iefvande varden, och skolen förnimma att jag är Herren.

⁷Och jag propheterade, såsom mig befaldt var; och der vardt en stor gny, då jag propheterade, och si, benen rörde sig, och kommo åter tillhopa, hvart och ett till sitt ben.

⁸Och jag såg, och si, der växte senor och kött uppå; och han öfverdrog dem med hud; men der var ännu ingen ande uti dem.

⁹Och han sade till mig: Prophetera till andan; prophetera, du menniskobarn, och säg till andan: Detta säger Herren Herren: Du ande, kom härtill ifrå de fyra väder, och blås uppå dessa döda, att de varda lefvande igen.

¹⁰Och jag propheterade, såsom han mig befallt hade; då kom ande uti dem, och de vordo lefvande igen, och reste sig upp på sina fötter, och de voro en ganska stor hop.

¹¹Och han sade till mig: Du menniskobarn, dessa benen äro hela Israels hus; si, de säga nu: Vi äre torr ben, och vårt hopp är ute, och vi äre förtappade.

¹²Derföre prophetera, och säg till dem: Detta säger Herren Herren: Si, jag skall upplåta edra grifter, och vill hemta eder, mitt folk, derut, och låta komma eder uti Israels land.

¹³Och I skolen förnimma, att jag är Herren, då jag hafver öppnat edra grifter, och haft eder, mitt folk, derut.

¹⁴Och jag skall gifva min anda uti eder, att I skolen få lif igen, och jag skall sätta eder uti edart land igen, och I skolen förnimma, att jag är Herren; jag talar det, och jag gör det ock, säger Herren.

¹⁵Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

¹⁶Du menniskobarn, gör dig en taflo, och skrif deruppå om Juda och deras medbröder, Israels barn; och gör ändå en taflo, och skrif deruppå om Josephs och Ephraims slägte, och om hela Israels hus, deras medbröder;

¹⁷Och fatta dem båda tillsammans uti dina hand, så att det varder allt en tafla.

¹⁸Om nu ditt folk talar till dig, och säger: Vill du icke kungöra oss, hvad du dermed menar?

¹⁹Så säg till dem: Detta säger Herren Herren: Si, jag vill taga Josephs slägt, den när Ephraim är, samt med deras medbröder Israels slägte, och skall lägga dem intill Juda slägte och göra en slägt af dem bådom i mine hand.

²⁰Och du skall alltså hålla de taflor, der du uppå skrifvit hafver, uti dine hand, att de måga det se.

²¹Och du skall säga till dem: Detta säger Herren Herren: Si, jag vill hemta Israels barn ifrå Hedningarna dit de dragne äro, och skall församla dem ifrån alla orter, och skall låta dem komma uti sitt land igen;

²²Och göra allt ett folk utaf dem i landena på Israels bergom; och de skola allesamman hafva en Konung, och skola icke mer tu folk eller uti tu Konungarike delad vara.

²³De skola ej heller mer orena sig med sina afgudar och styggelse, och allahanda synder. Jag skall hjelpa dem utur all rum, der de syndat hafva, och skall rensa dem; och de skola vara mitt folk, och jag vill vara deras Gud.

²⁴Och min tjenare David skall vara deras Konung, och allas deras enige herde; och skola vandra i minom rättom, och hålla min bud, och göra derefter.

²⁵Och de skola åter bo i landena, som jag minom tjenare Jacob gifvit hafver, der edra fäder uti bott hafva; de, och deras barn och barnabarn, skola bo deruti evinnerliga, och min tjenare David skall vara deras Förste evinnerliga.

²⁶Och jag skall göra med dem ett nåds förbund; det skall vara ett evigt förbund med dem; och skall uppehålla dem, och föröka dem, och min helgedom skall vara ibland dem evinnerliga.

²⁷Och jag skall bo ibland dem, och vara deras Gud, och de skola vara mitt folk;

²⁸Så att ock Hedningarna skola förnimma, att jag är Herren, den Israel helig gör, och min helgedom skall vara när dem evinnerliga.