Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 4 Moseboken 32 Bible Online

4 Moseboken 32 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

4 Moseboken 32

¹Rubens barn och Gads barn hade ganska mycken boskap; och de sågo det landet Jaeser och Gilead, att det var beqvämt rum till att föda boskap.

²Så kommo de, och talade till Mose, och till Presten Eleazar, och till Förstarna i menighetene:

³Det landet Ataroth, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och Beon,

⁴Som Herren slagit hade för Israels menighet, är beqvämt till boskap, och vi dine tjenare hafve boskap;

⁵Och sade ytterligare: Hafve vi funnit nåde för dig, så gif dinom tjenarom detta landet till eget; och så fare vi intet öfver Jordanen.

⁶Mose sade till dem: Skulle edra bröder draga i strid, och I skullen blifva här?

⁷Hvi omvänden I Israels barnas hjerta, att de icke skola draga utöfver, uti det land, som Herren dem gifva skall?

⁸Alltså gjorde ock edra fäder, då jag sände dem ifrå KadesBarnea, till att skåda landet;

⁹Och då de voro komne ditupp, allt intill den bäcken Escol, och sågo landet, omvände de Israels barnas hjerta, så att de icke ville in uti landet, som Herren dem gifva ville.

¹⁰Och Herrans vrede förgrymmade sig på den tiden, och han svor, och sade:

¹¹Detta folket, som utur Egypten draget är, ifrå tjugu år och deröfver, skola ju icke se det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob svorit hafver; derföre, att de mig icke troliga efterföljt hafva;

¹²Undantagnom Caleb, Jephunne son, den Kenisiten, och Josua, Nuns son; ty de hafva Herranom troliga efterföljt.

¹³Så förgrymmade sig Herrans vrede öfver Israel, och lät fara dem hit och dit i öknene i fyratio år, intilldess en ände vardt på allt det slägtet, som syndat hade emot Herran.

¹⁴Och si, I ären inträdde uti edra fäders stad, att syndarena skola vara desto flere, och att I också Herrans vrede och grymhet ännu föröka skullen emot Israel.

¹⁵Förty om I vänden eder ifrå honom, så varder han ock ännu länger låtandes eder blifva i öknene, och så förderfven I allt detta folket.

¹⁶Då gingo de fram, och sade: Vi vilje allenast bygga här fägårdar för vår boskap, och städer för vår barn;

¹⁷Men vi vilje väpna oss, och gå framför Israels barn, intilldess vi före dem till deras rum; vår barn skola blifva uti de fasta städer för landsens inbyggares skull.

¹⁸Vi vilje icke vända hemåt, intilldess Israels barn intaga hvar sitt arf;

¹⁹Ty vi vilje intet ärfva med dem på hinsidan Jordan; utan vårt arfvegods må vara på denna sidone Jordan österut.

²⁰Mose sade till dem: När I det göra viljen, att I rusten eder till strid för Herranom;

²¹Så drager öfver Jordan för Herranom, hvilken som helst ibland eder väpnader är, tilldess I utdrifven hans fiendar ifrå hans ansigte;

²²Och landet blifver undergifvet för Herranom; sedan skolen I vända om, och oskyldige vara för Herranom, och för Israel; och skolen så hafva detta landet till eget för Herranom.

²³Men om I det icke göra viljen, si, så varden I syndande emot Herran, och varden edra synder förnimmande, då de begripa eder.

²⁴Så bygger nu städer för edor barn, och fägårdar för edor boskap; och görer som I sagt hafven.

²⁵Gads barn och Rubens barn sade till Mose: Dine tjenare skola göra såsom min herre budit hafver.

²⁶Vår barn, hustrur, håfvor, och all vår boskap skola blifva uti Gileads städer.

²⁷Men vi dine tjenare vilje alle väpnade draga i stridena för Herranom, såsom min herre sagt hafver.

²⁸Då böd Mose för deras skull Prestenom Eleazar, och Josua, Nuns son, och de öfversta fäderna i Israels barnas slägter;

²⁹Och sade till dem: Om Gads barn och Rubens barn draga öfver Jordan med eder, alle väpnade till strid för Herranom, och landet blifver eder allt undergifvet; så gifver dem det landet Gilead till eget;

³⁰Men draga de icke med eder väpnade, så skola de ärfva med eder i Canaans lande.

³¹Gads barn och Rubens barn svarade, och sade: Såsom Herren talat hafver till dina tjenare, så vilje vi göra.

³²Vi vilje draga väpnade för Herranom in uti Canaans land, och besitta vårt arfvegods på desso sidone Jordan.

³³Så gaf Mose Gads barnom, och Rubens barnom, och den halfva slägtene Manasse, Josephs sons, Sihons rike, de Amoreers Konungs, och Ogs rike, Konungens i Basan, landet och städerna i alla gränsor, deromkring.

³⁴Då byggde Gads barn Dibon, Ataroth, Aroer,

³⁵Atroth, Sophan, Jaeser, Jogbeha,

³⁶Bethnimra och Betharan, bevarada städer och fägårdar.

³⁷Rubens barn byggde Hesbon, Eleale, Kiriathaim,

³⁸Nebo, BaalMeon; och förvände namnen; och Sibma; och gåfvo de städer namn, som de byggde.

³⁹Och Machirs barn, Manasse sons, drogo till Gilead, och vunno den, och fördrefvo de Amoreer, som derinne voro.

⁴⁰Då gaf Mose Machir, Manasse sone, Gilead; och han bodde deruti.

⁴¹Men Jair, Manasse son, drog bort, och vann deras byar, och kallade dem HavothJair.

⁴²Nobah drog åstad, och vann Kenath med dess döttrar, och kallade dem Nobah efter sitt namn.