Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Habackuk 2 Bible Online

Habackuk 2 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Habackuk 2

¹Här står jag på mine vakt, och stiger på mitt fäste, och skådar och ser till hvad mig sagdt varder, och hvad jag svara skall honom, som mig straffar.

²Men Herren svarar mig, och säger: Skrif synena, och måla henne uppå en taflo, att den der framom går, må det läsa (nämliga alltså):

³Prophetian skall ju ännu fullkomnad varda i sinom tid, och skall på ändalyktene fri i ljuset komma, och icke fela; men om hon fördröjer, så förbida henne; hon kommer visserliga, och skall icke fördröja.

⁴Hvilken deremot sträfvar, hans själ skall icke gå väl; ty den rättfärdige lefver af sine tro.

⁵Men vin bedrager den stolta mannen, att han icke blifva kan; hvilken utvidgar sina själ såsom helvetet, och är lika som döden, den intet mättas kan; utan samkar till sig alla Hedningar, och församlar till sig all folk.

⁶Hvad gäller? Desse allesamman skola göra ett ordspråk om honom, och ena sago och gåto, och säga: Ve den som sitt gods förmerar med annars mans gods (huru länge vill det vara?); och laddar mycken träck uppå sig.

⁷O! huru hastigt skola de uppstå som dig bita, och uppvaka de som dig bortdrifva, och du måste varda dem till byte.

⁸Ty du hafver många Hedningar beröfvat; Så skola alla igenlefde af folken beröfva dig igen; för menniskors blods skull, och för den orätts skull, som i landena, och i stadenom, och uppå alla som deruti bo, bedrifven är.

⁹Ve den som girig är till sins hus värsta, på det han skall hafva sitt näste uppe i höjdene, att han skall undfly olycko.

¹⁰Men ditt rådslag skall komma dino huse till skam; ty du hafver allt för mycket folk slagit, och syndat öfverdådeliga.

¹¹Ty stenarna i murenom skola ropa och bjelkarna i tråssningene skola svara dem.

¹²Ve den som bygger staden med blod, och tillreder staden med orätt.

¹³Månn det icke ske af Herranom Zebaoth? Hvad folken dig arbetat hafva, det måste uppbrännas i eld, och der menniskorna trötte uppå vordne äro, det måste förtappadt varda.

¹⁴Ty jorden skall tull varda af Herrans äros kunskap, lika som vattnet, som öfvertäcker hafvet.

¹⁵Ve dig, som skänker uti för din nästa, och blandar din galla deruti, och gör en drucknan, på det du skall se hans blygd.

¹⁶Man skall ock mätta dig med skam för äro. Så drick du ock nu, att du må omkull ligga; ty kalken i Herrans högra hand skall omfatta dig, och du måste skamliga spy för dina härlighet.

¹⁷Ty den orätt, uppå Libanon bedrifven, skall öfverfalla dig, och de förstörda djur skola förskräcka dig; för menniskors blods skull, och för den orätts skull, som i landena och i stadenom, och uppå alla de deruti bo, bedrifven är.

¹⁸Hvad kan då belätet hjelpa, det dess mästare gjort hafver, och det falska gjutna belätet, der dess mästare förlät sig uppå, att han stumma afgudar gjorde?

¹⁹Ve honom, som säger till en stock: Vaka upp; och till stumma stenen: Statt upp. Huru skulle det kunna någon lära? Si, det är öfverdraget med guld och silfver, och der är ingen ande uti.

²⁰Men Herren är i sitt helga tempel. Hela verlden vare tyst för honom.