Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 15 Bible Online

Matteus 15 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 15

¹Då kommo till Jesum de Skriftlärde, och de Phariseer af Jerusalem, och sade:

²Hvi bryta dina Lärjungar de äldstas stadgar? Förty de två intet sina händer, när de skola äta bröd.

³Han svarade, och sade till dem: Hvi bryten ock I Guds bud, för edra stadgars skull?

⁴Ty Gud hafver budit, och sagt: Du skall ära fader och moder; och hvilken som bannar fader eller moder, han skall döden dö.

⁵Men I sägen: Hvar och en må säga till fader eller moder: Det är allt Gudi gifvet, som du skulle få af mig, dig till nytto. Dermed sker då, att ingen hedrar sin fader eller sina moder;

⁶Och hafven dermed gjort Guds bud till intet, för edra stadgars skull.

⁷I skrymtare, Esaias hafver rätt spått om eder, sägandes:

⁸Detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrå mig.

⁹Men de tjena mig fåfängt, lärande den lärdom som är menniskobud.

¹⁰Och han kallade till sig folket, och sade till dem: Hörer, och förstår.

¹¹Det besmittar icke menniskona, som ingår genom munnen; utan det, som utgår af munnen, det besmittar menniskona.

¹²Då stego hans Lärjungar fram, och sade till honom: Vetst du, att Phariseerna förargades, när de hörde detta ordet?

¹³Han svarade, och sade: Hvar och en plantering, som min himmelske Fader icke planterat hafver, skall uppryckas med rötter.

¹⁴Låter fara dem; de äro blinde, och blindas ledare; hvar nu en blinder leder en blindan, så falla de både i gropena.

¹⁵Då svarade Petrus, och sade till honom: Uttyd oss denna liknelsen.

¹⁶Då sade Jesus: Ären I ock ännu oförståndige?

¹⁷Förstån I icke ännu, att allt det, som ingår genom munnen, det går i buken, och hafver sin naturliga utgång?

¹⁸Men det, som går ut af munnen, det kommer ifrå hjertat; och det besmittar menniskona;

¹⁹Ty af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vittne, hädelse.

²⁰Det äro de stycke, som besmitta menniskona; men äta med otvagna händer, besmittar icke menniskona.

²¹Och Jesus gick dädan, och kom i Tyri och Sidons landsändar.

²²Och si, en Cananeisk qvinna kom af de landsändar, och ropade till honom, och sade: O Herre, Davids Son, förbarma dig öfver mig; min dotter qväljs jämmerliga af djefvulen.

²³Men han svarade henne icke ett ord. Då stego hans Lärjungar fram, och bådo honom, och sade: Skilj henne ifrå dig; ty hon ropar efter oss.

²⁴Men han svarade, och sade: Jag är icke utsänd, utan till de borttappada får af Israels hus.

²⁵Men hon kom, och tillbad honom, sägandes: Herre, hjelp mig.

²⁶Då svarade han, och sade: Det är icke höfveligit att taga brödet ifrå barnen, och kasta det för hundarna.

²⁷Svarade hon: Ja, Herre; dock likväl äta hundarna af de smulor, som falla utaf deras herrars bord.

²⁸Då svarade Jesus, och sade till henne: O qvinna, din tro är stor; ske dig som du vill. Och hennes dotter blef helbregda i samma stund.

²⁹Och Jesus gick dädan länger fram, och kom till det Galileiska hafvet; och gick upp på ett berg, och satte sig der.

³⁰Och till honom kom mycket folk, och hade med sig halta, blinda, dumbar, lemmalösa och många andra, och kastade dem för Jesu fötter; och han gjorde dem helbregda;

³¹Så att folket förundrade sig, när de sågo de dumbar tala, de lemmalösa färdiga, de halta gå, de blinda se; och prisade Israels Gud.

³²Och Jesus kallade sina Lärjungar till sig, och sade: Jag ömkar mig öfver folket; ty de hafva nu i tre dagar töfvat när mig, och hafva intet äta; och jag vill icke låta dem ifrå mig fastande, att de icke skola gifvas upp i vägen.

³³Då sade hans Lärjungar till honom: Hvar skole vi få här i öknene så mycket bröd, der vi kunne mätta så mycket folk med?

³⁴Sade Jesus till dem: Huru mång bröd hafven I? De sade: Sju, och några små fiskar.

³⁵Då böd han folket sätta sig ned på jordena;

³⁶Och tog de sju bröd och fiskarna, tackade, bröt, och gaf sina Lärjungar; och Lärjungarna gåfvo folkena.

³⁷Och de åto alle, och vordo mätte; och upptogo det öfver var i styckom, sju korgar fulla.

³⁸Och de som åto voro fyratusend män, förutan qvinnor och barn.

³⁹Och när han hade skiljt folket ifrå sig, steg han till skepps, och kom uti den gränson vid Magdala.