Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 18 Bible Online

Matteus 18 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 18

¹I den tiden gingo Lärjungarna till Jesum, och sade: Hvilken är den störste i himmelriket?

²Då kallade Jesus fram ett barn, och ställde det midt ibland dem;

³Och sade: Sannerliga säger jag eder, utan I omvänden eder, och varden såsom barn, skolen I icke komma i himmelriket.

⁴Hvilken nu sig sjelf så förnedrar, som detta barnet, han är den störste i himmelriket;

⁵Och hvilken som undfår ett sådant barn i mitt Namn, han undfår mig.

⁶Men hvilken som förargar en af dessa små, som tro på mig, honom vore bättre att en qvarnsten vore bunden vid hans hals, och han sänktes ned i hafsens djup.

⁷Ve verldene för förargelses skull; ty förargelse måste ju komma; dock, ve de mennisko, genom hvilka förargelse kommer.

⁸Är det så att din hand, eller din fot är dig till förargelse, så hugg honom af, och kastan ifrå dig; bättre är dig ingå uti lifvet halt, eller lemmalös, än du skulle hafva två händer och två fötter, och kastas i evinnerlig eld.

⁹Och är det så att ditt öga är dig till förargelse, rif det ut, och kastat ifrå dig; bättre är dig, att du ingår uti lifvet enögder, än du skulle hafva tu ögon, och kastas i helvetes eld.

¹⁰Ser till, att I förakten ingen af dessa små; ty jag säger eder, att deras Änglar i himmelen se alltid mins Faders ansigte, i himlom.

¹¹Ty menniskones Son är kommen till att frälsa det som förtappadt var.

¹²Huru synes eder? Om en menniska hade hundrade får, och ett af dem fore vill; öfvergifver hon icke de nio och niotio på bergen, och går bort, och söker efter det som for vill?

¹³Och händer det så, att hon finner det igen, sannerliga säger jag eder, hon gläds mera deröfver, än öfver de nio och niotio, som icke foro vill.

¹⁴Så är ock icke edar himmelske Faders vilje, att någor af dessa små skall borttappad varda.

¹⁵Men om din broder syndar dig emot, så gack och straffa honom emellan dig och honom allena; hörer han dig, så hafver du förvärfvat din broder;

¹⁶Men hörer han dig icke, så tag ännu med dig en eller två, på det all sak skall bestå vid tvegge eller tregge vittnes mun.

¹⁷Hörer han dem icke, så säg det församlingene; hörer han icke församlingena, så håll honom såsom en Hedning och Publican.

¹⁸Sannerliga säger jag eder: Allt det I binden på jordene, det skall vara bundet i himmelen; och allt det I lösen på jordene, det skall vara löst i himmelen.

¹⁹Yttermera säger jag eder: Der två af eder komma öfverens på jordene, hvad ting det helst kan vara, som de bedja om, skall dem det vederfaras af minom Fader, som är i himlom.

²⁰Ty hvar två eller tre äro församlade i mitt Namn, der är jag midt ibland dem.

²¹Då steg Petrus fram till honom, och sade: Herre, huru ofta skall min broder synda emot mig, och jag skall förlåta honom det? Är sju resor nog?

²²Då sade Jesus till honom: Jag säger dig, icke sju resor; utan sjutio sinom sju resor.

²³Fördenskull är himmelriket liknadt vid en Konung, som ville hålla räkenskap med sina tjenare.

²⁴Och när han begynte räkna, kom en fram för honom, som honom var skyldig tiotusend pund;

²⁵Och efter han hade icke der han kunde betala med, böd herren att han skulle säljas, och hans hustru, och barn, och allt det han ägde, och betalas med.

²⁶Då föll den tjenaren ned, och tillbad honom, och sade: Herre, haf tålamod med mig, jag vill allt betala dig.

²⁷Då varkunnade herren sig öfver den tjenaren, och lät honom lös, och gaf honom till det han var skyldig.

²⁸Då gick den tjenaren ut, och fann en af sina medtjenare, som honom var skyldig hundrade penningar; och han tog fatt på honom, och fick honom i halsen, drog honom, och sade: Betala det du äst skyldig.

²⁹Då föll hans medtjenare till hans fötter, och bad honom, sägandes: Haf tålamod med mig, jag vill allt betala dig.

³⁰Men han ville icke; utan gick bort, och kastade honom i fängelse, så länge han betalade det han var skyldig.

³¹Då nu andre hans medtjenare sågo det som skedde, tyckte dem det ganska illa vara, och kommo, och kungjorde sinom herra allt det skedt var.

³²Då kallade hans herre honom för sig, och sade till honom: Du skalkaktige tjenare, allt det du skyldig vast, gaf jag dig till, ty du bad mig;

³³Skulle du ock icke hafva förbarmat dig öfver din medtjenare, såsom jag förbarmade mig öfver dig?

³⁴Och hans herre vardt vred, och antvardade honom bödlarna i händer, tilldess det var allt betaladt, som han honom skyldig var.

³⁵Så skall ock min himmelske Fader göra eder, om I icke förlåten af edor hjerta, hvar och en sinom broder det de bryta.