Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 21 Bible Online

Matteus 21 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 21

¹Och när de nalkades Jerusalem, och kommo till Bethphage, vid Oljoberget, sände Jesus två sina Lärjungar;

²Och sade till dem: Går i byn, som ligger för eder; och straxt varden I finnande ena åsninno bundna, och fålan när henne; löser dem, och leder till mig.

³Och om någor talar eder till, så säger: Herren behöfver dem; och straxt släpper han dem.

⁴Detta är allt skedt, att det skulle fullkomnas, som sagdt är genom Propheten, som sade:

⁵Säger till dottrena Zion: Si, din Konung kommer till dig, saktmodig, ridandes på ene åsninno, och på en arbetes åsninnos fåla.

⁶Lärjungarna gingo bort, och gjorde som Jesus hade dem befallt;

⁷Och ledde till honom åsninnona och fålan; och lade sin kläder på dem, och satte honom deruppå.

⁸Mycket folk bredde sin kläder på vägen; de andre skåro qvistar af trän, och strödde på vägen.

⁹Men folket, som föregick, och de som efterföljde, ropade och sade: Hosianna, Davids Sone; välsignad vare han, som kommer i Herrans Namn; Hosianna i höjdene.

¹⁰Och när han kom in i Jerusalem, upprörde sig hela staden, och sade: Ho är denne?

¹¹Då sade folket: Denne är Jesus, den Propheten af Nazareth i Galileen.

¹²Och gick Jesus in i Guds tempel, och dref ut alla de der köpte och sålde i templet, och omstötte vexlareborden, och dufvomånglarenas säte;

¹³Och sade till dem: Det är skrifvet: Mitt hus skall kallas ett bönehus; men I hafven gjort ena röfvarekulo deraf.

¹⁴Och till honom kommo blinde och halte i templet; och han gjorde dem helbregda.

¹⁵När de öfverste Presterna och de Skriftlärde sågo de under, som han gjorde, och barnen, som ropade i templet, sägande: Hosianna, Davids Sone, blefvo de misslynte;

¹⁶Och sade till honom: Hörer du hvad desse säga? Då sade Jesus till dem: Hvi icke? Hafven I aldrig läsit: Af barnas och spenabarnas mun hafver du fullkomnat lofvet?

¹⁷Då öfvergaf han dem, och gick utu staden till Bethanien, och blef der.

¹⁸Om morgonen, när han gick in i staden igen, hungrade honom.

¹⁹Och han fick se ett fikonaträ vid vägen, och gick dertill, och fann intet deruppå, utan allenast löf; och sade till det: Växe aldrig härefter frukt på dig. Och fikonaträt blef straxt torrt.

²⁰Och när Lärjungarna sågo det, förundrade de sig, och sade: Huru är det fikonaträt så snart torkadt?

²¹Då svarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga säger jag eder: Om I hafven trona, och tviflen intet, så varden I icke allenast görande sådant, som med fikonaträt skedde; utan jemväl, om I sägen till detta berget: Häf dig upp, och kasta dig i hafvet, då skall det ske;

²²Och allt det I bedjen i bönene, troendes, det skolen I få.

²³Och när han kom i templet, gingo de öfverste Presterna och de äldste i folket till honom, der han lärde, och sade: Af hvad magt gör du detta? Och hvilken hafver gifvit dig denna magten?

²⁴Då svarade Jesus, och sade till dem: Jag vill ock spörja eder ett ord; om I sägen mig det, vill jag ock säga eder, af hvad magt jag detta gör:

²⁵Hvadan var Johannis döpelse? Af himmelen eller af menniskom? Då tänkte de vid sig sjelfva, och sade: Sägom vi, af himmelen; då säger han till oss: Hvi trodden I då honom icke?

²⁶Sägom vi ock, af menniskom; så rädes vi folket; ty alle höllo Johannes för en Prophet.

²⁷Då svarade de Jesu, och sade: Vi vete det icke. Sade han till dem: Icke heller säger jag eder, af hvad magt jag detta gör.

²⁸Men hvad synes eder? En man hade två söner, och gick till den första, och sade: Son, gack, och arbeta i dag i min vingård.

²⁹Han svarade, och sade: Jag vill icke. Sedan ångrade honom det, och gick åstad.

³⁰Och gick han till den andra, och sade sammalunda. Då svarade han, och sade: Ja, herre; och gick intet.

³¹Hvilken af de två gjorde det fadren ville? De sade till honom: Den förste. Sade Jesus till dem: Sannerliga säger jag eder, att Publicaner och skökor skola gå i himmelriket förr än I.

³²Johannes kom till eder, och lärde eder rätta vägen, och I trodden honom intet; men Publicaner och skökor trodde honom; och ändock I det sågen, hafven I dock sedan ingen bättring gjort, att I måtten trott honom.

³³Hörer en annor liknelse: Det var en husbonde, som planterade en vingård, och gärde der gård omkring, och grof en press derinne, och byggde ett torn, och utlejde honom vingårdsmännom, och for utländes.

³⁴När nu fruktenes tid kom, sände han sina tjenare till vingårdsmännerna, att de skulle uppbära hans frukt.

³⁵Då togo vingårdsmännerna fatt på hans tjenare; den ena hudflängde de, den andra slogo de ihjäl, den tredje stenade de.

³⁶Åter sände han andra tjenare, flera än de första; och de gjorde dem sammaledes.

³⁷På det sista sände han sin son till dem, och sade: De hafva ju ena försyn för min son.

³⁸Men när vingårdsmännerna sågo sonen, sade de emellan sig: Denne är arfvingen; kommer, låter oss slå honom ihjäl, och så få vi hans arfvedel.

³⁹Och de togo fatt på honom, drefvo honom ut af vingården, och slogo honom ihjäl.

⁴⁰När nu vingårdsherren kommer, hvad skall han göra åt de vingårdsmännerna?

⁴¹Sade de till honom: De onda skall han illa förgöra, och leja sin vingård androm vingårdsmännom, de som gifva honom fruktena i rättom tid.

⁴²Då sade Jesus till dem: Hafven I aldrig läsit i Skriftene? Den stenen, som byggningsmännerna bortkastade, han är blifven en hörnsten; af Herranom är detta skedt, och är underligit för vår ögon.

⁴³Derföre säger jag eder, att Guds rike skall tagas från eder, och varda gifvet Hedningomen, som göra dess frukt.

⁴⁴Och hvilken som faller på denna stenen, han varder krossad; men uppå hvilken han faller, den slår han sönder i stycker.

⁴⁵Och när de öfverste Presterna och Phariseerna hörde hans liknelser, förnummo de, att han talade om dem.

⁴⁶Och de ville hafva tagit fatt på honom; men de räddes för folket, ty de höllo honom för en Prophet.