Read Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 Matteus 22 Bible Online

Matteus 22 - Svenska Karl XII:s Bibel, 1873 bible

Matteus 22

¹Och svarade Jesus, och talade dem åter till genom liknelser, sägandes:

²Himmelriket är likt enom Konung, som gjorde bröllop åt sin son;

³Och sände ut sina tjenare, att de skulle kalla dem, som budne voro till bröllopet; och de ville icke komma.

⁴Åter sände han ut andra tjenare, sägandes: Säger dem som budne äro: Si, jag hafver tillredt min måltid; mine oxar och min gödeboskap äro slagtad, och all ting äro redo; kommer till bröllop.

⁵Men de försummade det; och gingo bort, den ene till sin afvelsgård, den andre till sin köpenskap.

⁶Och somlige togo fatt på hans tjenare, hädde och dråpo dem.

⁷När Konungen det hörde, vardt han vred, och sände ut sina härar, och förgjorde de dråpare, och brände upp deras stad.

⁸Då sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt; men de, som voro budne, voro icke värdige.

⁹Derföre går ut på vägarna, och alle de I finnen, kaller till bröllopet.

¹⁰Och tjenarena gingo ut på vägarna, och församlade alla, så många de funno, både onda och goda; och borden vordo all fullsatt.

¹¹Då gick Konungen in, att han skulle bese gästerna, och såg der en man, som var icke klädd i bröllopskläder;

¹²Och sade till honom: Min vän, huru kom du härin, och hafver icke bröllopskläder? Och han tigde.

¹³Då sade Konungen till tjenarena; Binder honom händer och fötter, och kaster honom i det yttersta mörkret; der skall vara gråt och tandagnisslan.

¹⁴Ty månge äro kallade, och få utkorade.

¹⁵Då gingo de Phariseer bort, och lade råd, huru de måtte beslå honom med orden;

¹⁶Och sände sina lärjungar till honom, med de Herodianer, och sade: Mästar, vi vete att du äst sannfärdig, och lärer Guds väg rätt, och du rädes för ingen; ty du ser icke efter menniskors person.

¹⁷Så säg oss: Huru synes dig? Är det rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller ej?

¹⁸När Jesus märkte deras skalkhet, sade han: Hvi fresten I mig, I skrymtare?

¹⁹Låter mig se myntet på skattpenningen. Och de fingo honom penningen.

²⁰Och han sade till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta?

²¹De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Så gifver Kejsarenom det Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer.

²²När de det hörde, förundrade de sig; och öfvergåfvo honom, gångande ifrå honom.

²³På den dagen gingo till honom de Sadduceer, som säga att ingen uppståndelse är; och frågade honom,

²⁴Sägande: Mästar, Mose sade: Om någor blifver död barnlös, då skall hans broder taga hans hustru till ägta, och uppväcka sinom broder säd.

²⁵När oss voro sju bröder; den förste tog sig hustru, och blef död; och efter han hade ingen säd, lefde han sina hustru sinom broder.

²⁶Sammalunda ock den andre, och den tredje, allt intill den sjunde.

²⁷Sist af allom blef ock qvinnan död.

²⁸När nu uppståndelsen sker, hvilkens hustru af de sju blifver hon? Ty de hafva alle haft henne.

²⁹Då svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, och veten icke Skriftena, ej heller Guds kraft.

³⁰Ty i uppståndelsen hvarken tager man sig hustru, eller qvinna gifs manne; utan de äro lika som Guds Änglar i himmelen.

³¹Men om de dödas uppståndelse hafven I icke läsit, hvad eder sagdt är af Gudi, som sade:

³²Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Gud är icke de dödas Gud, utan deras som lefvande äro.

³³Och när folket sådant hörde, förundrade de sig öfver hans lärdom.

³⁴När de Phariseer hörde, att han hade stoppat de Sadduceer munnen till, församlade de sig.

³⁵Och en af dem, som var en Skriftlärd, frestade honom, sägandes:

³⁶Mästar, hvilket är det yppersta budet i lagen?

³⁷Då sade Jesus till honom: Du skall älska Herran din Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg.

³⁸Detta är det yppersta och största budet.

³⁹Det andra är desso likt: Du skall älska din nästa som dig sjelf.

⁴⁰På dessa tu buden hänger all lagen och Propheterna.

⁴¹När nu de Phariseer voro tillhopa, frågade dem Jesus;

⁴²Och sade: Hvad synes eder om Christo? Hvars son är han? Sade de till honom: Davids.

⁴³Då sade han till dem: Hvi kallar då David honom i Andanom Herra? sägandes:

⁴⁴Herren sade till min Herra: Sätt dig på mina högra hand, tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall.

⁴⁵Efter nu David kallar honom Herra, huru är han då hans son?

⁴⁶Och ingen kunde svara honom ett ord; och ifrå den dagen dristade sig ej heller någor att fråga honom något mer.